Jefferson & Sally

»«

 

De här personerna har funnits på riktigt, både Ed och Harold har existerat. Ed Gein dog för lite drygt tjugo år sedan och Harold Shipman tog livet av sig i fängelset för något år sedan. Det vore naivt att tro att det är något som finns långt borta.

 

Kapitel 1. 

Martina kunde inte somna. Hennes blick var fäst i taket för att hon hade så många tankar i huvudet. De, tankarna, liksom sprang runt i huvudet på henne i ett virrvarr. Om varje tanke hade varit fastbunden med garn så skulle ett nystan snart vara framställt i skallen på henne. Nu skulle hon äntligen få ordning på sitt liv, det började bli dags nu – hon har ju ändå hunnit fylla 58 år, för tusan. Det var inte långt kvar till 60, men hon har redan pensionerat sig. Det skrämde henne att tänka på det – pensionär, bara ordet var skrämmande. Inte nog med det, sonen hennes – Hans – verkade vara inne i någon form av depression. Men det kanske var vanligt i hans ålder, men Martina var inte säker. Det kanske är så att alla ungdomar genomgår en sådan här kris, precis som folk gör när de närmar sig trettio och fyrtio, tänkte hon. Men Hans verkade vända all förundran och ilska inåt och det oroade henne. Men hon skulle få ordning på det och allt annat som var fel med hennes liv.
    Det var ju inte bara hennes eget liv som behöver rustas upp. Det sägs att det går en så kallad kannibal lös här i staden. Han eller hon går helt fritt och omvärlden har inte en aning om vem det handlar om. Det gjorde också henne oerhört rädd, det är ytterligare ett bevis på att hela samhället har blivit hårdare än det var förut. Var det inte det så var det någon väskryckare som gav sig på någon pensionär (visst låter det så hjälplöst, tänkte hon) eller något annat. Det var visst någon liten flicka som blev mördad i julas av den där människoätaren. Martinas hud gav ifrån sig en mörkblå rysning och hon var tvungen att gå upp för att göra i ordning en kopp te. Annars skulle hon aldrig somna…


Jag har tänkt på en sak. Hur ofta hör och läser man inte om »hjärtats sorg« och att det gör ont i hjärtat när man är ledsen? Till er som skriver, sjunger eller på något annat sätt menar att det verkligen är hjärtat som sviker när man är ledsen eller saknar mod eller vad det nu handlar om. Till er har jag något att säga; ni har fel. Ni har fel allihop, för det är i huvudet allting sitter. Hjärtat är bara en pump, den skulle inte fungera om det inte vore för hjärnan. Nu när vi har det avklarat så kan vi ta upp det viktiga. Men om någon skulle fråga mig när allt det här började skulle jag antagligen inte kunna ge ett ärligt svar. Jag skulle nog kunna svara på när jag uppfattade som att allt började, men om det är hela sanningen eller inte vet jag helt enkelt inte. Alltså, om mitt liv skulle vara en bok skulle innehållsförteckningen vara lite suddig. Om den ens skulle vara med. Den som läste boken om mig kanske skulle behöva bläddra igenom den eller läsa den från pärm till pärm för att få någon rätsida på det hela. Den som skulle läsa från pärm till pärm skulle upptäcka att vissa sidor är suddiga, vissa rent av blanka. Jag tror att jag skulle kalla den för Lilla fröken Sorg andas varje dag. För hon om någon har gjort mig till den jag är. Alltså, hon finns ju inte på riktigt. Eller jo… det gör hon väl, men hon är inte en fysisk varelse. Det går inte att se henne, det går inte att älska henne och det går inte att hata henne. Men framförallt går det inte att röra henne – hon är onåbar. Hon är den som får en att riva sig i håret, den som får tårarna att rinna och den som får huden att sådär domna när man är riktigt ledsen. Jag vet inte om det går fram vad jag menar, fast jag tror att om jag får fundera en stund kanske jag själv kommer på det.
    Mest av allt tror jag att det handlar om att hon fick mig att göra något som förändrade mitt liv. Det var egentligen hennes händer som tog tag i spaden i den fuktiga källaren den där januarikvällen. Den där kvällen när allt hände. Den kvällen då allting tog slut och bara stannade. Den där kvällen som var den första i mitt nya liv.

Det är alldeles dött ute. Jag har bara sett två bilar på hela kvällen och knappt en enda själ. Rondellen ute vid Sveaplan ligger dystert vilande. Parkeringen till köpcentret är lika öde som resten av staden. Där borta på en av parkbänkarna sitter ett fyllo. Han påminner mig om en patient jag har haft, Oskar hette han. Mina första reaktioner är äckel och avsky men sedan slog det mig att jag inte är ett dugg bättre. Det är bara det att jag har lyckats hålla någon slags distans till mig själv. Jag kan mer eller mindre stänga av när det behövs och lägga problemen på hyllan ibland. Det gör att jag inte hamnar på en parkbänk där jag inte vill vara.
    Men det gäller att hålla huvudet kallt och det gäller att aldrig springa med förbundna ögon. Man måste hålla kontrollen hela tiden. Jag brukar säga att det är som att spela teater men det kan vara svårt ibland när man inte vet vad det är för pjäs man spelar i. Som den där första gången, första gången som jag minns i alla fall. Jag var tio år och gick i fyran. Det var någon gång under hösten, då sommarvärmen fortfarande låg kvar i luften men träden hade blivit gula och de första löven hade fallit.


Sista lektionen för dagen hade varit idrott. Det hade gått ganska bra för mig, vilket inte tillhörde vanligheterna. Jag var alltid en av dem som valdes sist, dels för att jag var verkligen en av de sämre och dels var det så att vännerna jag hade var lika många som antalet fingrar som används till att peka finger. Och det var en (i sammanhanget) obetydlig tjej, Emilia hette hon. Hon var lika obetydlig som jag var i hierarkin och det kanske var därför vi fungerade tillsammans och därför hade inte hon heller något att säga till om under uttagningen. Jag behöver väl knappast säga att hon valdes ungefär samtidigt som mig?
    I vilket fall var det fotboll som stod på schemat och för ovanlighetens skull blev jag lite av matchens lirare. Visst måste jag erkänna att det var en hel del tur också, men det var inget jag ville erkänna för mig själv eller några andra heller för den delen. Även om vissa var ivriga att påpeka det så kvarstod faktum; jag hade fått in bollen i mål.
    – Jamen, han står ju bara där, det är klart som fan det blir lätt att bara putta in bollen när alla andra får kämpa! konstaterade Jocke som i vanliga fall är den som gör alla mål.
    – Ja, precis! instämde någon annan.
    – Jaja, kör på nu… sa läraren. Det är väl kul att det går bra för Stefan också.
    – Jag tyckte att du gjorde ett snyggt mål, sa Emilia.
    – Vafan vet du om det? undrade Jocke. Och du är ju inte ens med i hans lag ju.
    – Lugna ner er nu. Kör på, det är fem minuter kvar.
Jag log mot Emilia och våra ögon möttes. Antar att det blev ett sådant där Ross-och-Rachel-ögonblick.
    – Tack, sa jag.

Lektionen tog efter ett tag slut. Vårt lag vann med 3-2 (tack vare mig, kan man säga) och det blev dags för duschen. Man skulle lätt kunna tro att det var där något skulle hända. Jag var ett lätt offer för trakasserier, men av någon anledning brukade jag slippa ifrån ganska ofta. Trodde att det här skulle vara ett undantag, jag hade faktiskt lämnat min plats i hierarkin som var lika stadigt som ett hoplimmat korthus. Jag trodde att någon skulle slänga ner min jacka i toaletten, eller slänga ut mina skor så att jag skulle få gå ut i strumporna och hämta dem. Eller kanske slänga in mig i duschen med de rena kläderna på. För jag visste att sådana saker hände, jag har själv sett de hända – både mot andra och mig själv. Men det hände aldrig, inte den dagen i alla fall. Utan allt som skedde gick snarare åt andra hållet. Både Magnus och Jocke tog mig på axeln och berömde mig och jag trodde förstås att det var för att slänga in mig i duschen eller något liknande (jag hoppade högt när det hände), men det gjorde de inte. Inget hände.
    Förrän senare efter gymnastiken. Om man tittar på Årbyskolan uppifrån så skulle man se två byggnader format som ett stort L, det är lågstadiet. Sedan har vi, på andra sidan kullen (eller Berget som det ibland kallades av lågstadieungarna), mellan- och högstadiet i ett rektangelformat hus. Snett bakom det huset fanns gymnastiksalen. På den tiden bodde jag i ett hyreshus precis efter lågstadiet, så jag skulle bara ta mig över skolgården, över kullen, förbi lågstadiet och över gatan för att komma hem. En ytterst liten väg som lämnar ytterst små risker för att något ska hända. Men det gjorde det.
    Visst, jag kunde ha gått förbi kullen, det går en alldeles utmärkt gång- och cykelbana bredvid, men det gjorde jag inte. Ville hellre bestiga Berget för att sedan gå ner för det igen. Och däri låg mitt misstag, för där stod Jocke och väntade och jag såg honom alldeles för sent.
    – Jaha, där ser man, här kommer hjälten, sa Jocke.
    – Lämna mig ifred, svarade jag.
    – Lämna mig ifred… sa han med en tillgjord röst. Vad ska du göra annars? Ropa på morsan?
Jag försökte gå vidare, men han blockerade vägen. Min andhämtning började bli intensivare. Bara lite, men ändå. Jocke drog ena handen genom igelkottfrisyren som för att visa att det var allvar. Sedan tog han tag i mina axlar varpå jag knuffade honom av en ren reflex. Han var inte beredd på det och föll nästan baklänges i gräset. Det var som om det var en kränkning mot hela hans personlighet och tvingade honom att gå till motattack. Det resulterade i att han tog ett strypgrepp om mig bakifrån genom att trycka sin underarm hårt emot min strupe.
    Efter en stund kände jag hur paniken började sätta in. För jag visste ju inte hur långt han var villig att gå. Han kanske bara ville djävlas och det började gå för långt eller så kanske han skulle ta livet av mig. Jag vet ärligt talat inte. Men hursomhelst blev jag rädd som tusan så jag kämpade emot och bet honom i underarmen. Av någon anledning höll jag den kvar i några sekunder, även efter att han släppte taget. Minns att jag drog in hans blod genom munnen och att det kändes oerhört bra. Det liksom dunkade sådär skönt i bröstet och smilgroparna vägrade att ge upp.
    Jag släppte efter ett tag med en underlig känsla av välbehag. Dels för att jag hade vunnit (om inte kriget, så åtminstone slaget) och dels för att jag hade upptäckt en ny form av njutning. Jag upptäckte då hur gott blod smakade och kunde efter ett tag inte klara mig utan.
    Jag minns hur mamma blev så orolig varje gång mina läppar var mörkröda av mitt egna torkade blod. Du förstår, det liksom började med det… att jag bet mig i läppen, alltså (men mitt eget blod var aldrig lika gott som andras). Men jag berättade förstås aldrig varför, så mycket förstod jag att jag borde hålla käften om en sådan sak. Senare, när det inte räckte med läpparna började jag skära mig. Främst i armarna, men även insidan av låren och lite i bröstet och magen. Det tog väl minst ett halvår innan någon såg det, men när farsan såg det var det som att duscha i kokande vatten. Det var vid matbordet och ärmen på den långärmade t-shirten åkte upp en bit för långt och han slog näven i bordet. Sedan började han gapa en massa och ställa en massa frågor. Han sa att det var för min skull och så här i efterhand kan jag väl överväga att gå med på det, men det var svårt att tro på det de gånger han slog mig. De skickade iväg mig till en psykolog som ställde diagnosen tillfällig depression. Tänk om han bara visste sanningen…
    Då, när jag satt hos psykologen (Frans har jag för mig att han hette), kändes det så meningslöst alltihop. Men det var den enda vägen. För jag visste att om jag skulle ge mig på andra, som jag hade gett mig på Jocke, skulle jag bli polisanmäld och betraktas som en allmänt mysko person. Det gällde ju även då att försöka passa in. Ett jobb som jag då skötte ganska taffligt.


Konstigt nog hörde eller märkte jag aldrig något av det där som hände. Jag var lite gladare än vanligt den eftermiddagen, men i övrigt hände det egentligen ingenting. Jocke eller någon av hans föräldrar hörde aldrig av sig, någon lärare upptäckte det aldrig heller såvitt jag vet och ingen försökte skrämma mig med en polisanmälan eller något. Det var som om det aldrig hänt. Men jag visste det och Jocke visste det – det liksom blev en annan stämning mellan oss efter det. Det kanske var så att jag vann kriget i de där sekunderna… jag vet inte riktigt.
    Nu är jag snart hemma. Det ska bli skönt att få lägga sig i ett bad. Ett riktigt varmt ett. Men först måste jag skriva i dagboken. Min älskade dagbok, antagligen min bästa vän i hela världen, kanske den enda.


Den 12:e maj, 2005.

Kära dagbok. Jag kom precis hem från en välbehövlig promenad. Känner mig lite nöjd med mig själv faktiskt. Jag såg ett fyllo på parkbänken vid Sveaplan och tänkte göra det, men jag höll mig. Jag gick därifrån och fortsatte hem till Dig. Men det känns som om världen runt omkring mig krymper bara mer och mer. Jag ryser till i ryggen när jag tänker på hur jag har det. Så här när jag reflekterar över min situation. Det är hemskt. Outhärdigt. Förfärligt. Varför just jag? Varför inte någon annan istället? Fyllot på parkbänken, till exempel. Var det så att när Han där uppe delade ut egenskaper i en rasande takt (ja, med tanke på hur många som föds samtidigt så måste det gå snabbt) så gav han mig fel kort? Eller Han kanske glömde bort mig bara. Det kan ju räcka med att Han hostade till, fick något i ögat som irriterade eller så kanske Han bara fick för sig att runka. Jag vet inte. Men, tänk dig dagbok, om det är så. Om det är Hans fel. Ska Han då gå i kyrkan och säga »förlåt mig Fader, jag har syndat«? Hans misstag, oavsett vad det nu var, och jag är förlorad. Dömd att falla i all evighet. Om det nu var ett misstag. Han kanske hade en avsikt med det eller så hade Han kanske en dålig dag. Jag kanske är ett resultat av en dålig dag. Det är så jag känner mig ibland.

Du vet ju allt det här redan, dagbok. Det är inte första gången jag tar upp det. Det är inte första gången jag ställer alla dessa frågor och det är inte första gången Du bara ligger där tyst. Stilla. Oförstående. Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till. Fast i slutändan har jag ändå Dig, Du finns alltid här och lyssnar. Det är i alla fall något. Det är i alla fall mer än vad man kan säga om Elin. Du behöver inte vara orolig. Det kommer nog inte leda någonstans och om det gör det så får hon inte komma emellan oss. Det hoppas jag att Du förstår. Nu ska jag ta ett underbart varmt bad.

/ Du vet vem, som alltid.


Månen är ganska vacker egentligen. Hon funderade på hur långt bort den faktiskt var samtidigt som den svala kvällsbrisen smekte hennes kinder. Antagligen väldigt långt bort. Det hade ännu inte blivit mörkt på riktigt men snart så skulle det nog vara det. Om en timme eller så. Med armarna i kors över bröstet vandrade Lena längs Eskilstunaån på en grusgång. Hon hade varit vid stranden nere i Vilsta och suttit och funderat.
    Lena brukade göra det ibland, det rensade verkligen där uppe. Att sitta på en sten eller på sanden och bara titta ut över vattnet samtidigt som vågorna lekte sig in mot land. Vissa dagar, eller snarare kvällar, när det föll henne in tog hon längre promenader och satte sig ute vid Skjulsta istället. Det är en badplats lite längre bort, men fortfarande samma vatten. Skillnaden är att Skjulsta är längre ifrån vägen och då hörs inte bilarnas buller lika mycket. Det är lättare att höra sina egna tankar när det är tyst runt om.
    Idag hade det bara varit ett yngre par i tjugoårsåldern som suttit och hållit om varandra. Lena önskade dem ett lyckligt liv tillsammans utan att öppna munnen. Hon förde över signalerna via telepati. Hon tror att det går, men menar att både den som sänder och den som tar emot måste vara öppna för det. Hon har själv varit med om det. Det har bara hänt henne en gång och det var med hennes förra kille, som förnekar det. Sådan där hokus pokus tror jag inte på, du bara inbillade dig sa han, men kunde samtidigt inte förstå hur hon kunde veta vad han hade ätit till lunch. Speciellt när det handlande om kinamat som han nästan aldrig äter. Håkan var hans namn och han är ute ur hennes liv. Det har han varit i flera år nu. Det slutade som de flesta relationer hon kände till. De växte helt enkelt ifrån varandra. Men om det blir något med Stefan så skulle de aldrig glida isär. Det var Lena nästan helt säker på. Problemet var bara att han var hennes psykolog, så det är inte säkert att det ens kan bli något till att börja med. Men hon ville så gärna. Så gärna…
    Men i stort sett var alla som hade varit en del av hennes liv nu som bortblåsta. Den delen av hennes liv som var den sociala delen, som hon själv ser det, levde hon i Västerås. Men något hände som gjorde att hon ville flytta därifrån. Det var i december för några år sedan och hennes familj hade varit och julhandlat när någon idiot fick för sig att testa däckens hållfasthet mot det hala underlaget. Säkert bara som en kul grej för att se hur det blir. Tyvärr höll det inte lika bra som väntat och bilen som Lenas familj åkte i fick en rejäl stöt som slutade i tre lik. Hon klarade inte längre av att bo kvar där. Hon ville bort. Längtade ifrån alla minnen. Varje gata var en del av hennes familj. Varje fönster, varje detalj… på något sätt lyckades allt förvandlas till sorgsna minnen. Så hon flyttade till Eskilstuna istället. Det var inte så långt, men det var i alla fall tillräckligt långt för att inte längre behöva vakna mitt i natten. Det gjorde hon ju i alla fall, men inte lika ofta, vilket hon tyckte var skönt. Visst det blev längre bort till vänner och släkt, men hennes tankar då var att det tar bara fyrtio minuter med tåg.
    Fast tiden gör något med folk på avstånd. Man glider ifrån varandra även fast man inte vill. Det är nästan oundvikligt. Det är som om ett gummiband håller fast människor på varsitt håll och de måste streta och ta i varje gång de vill träffa varandra. Det gäller alla från det liv Lena inte längre lever. Den energi som går åt att sträcka ut det gummiband som håller dem isär avskräcker från att ens försöka. Ibland är saker lönlöst.

Lena kom fram till sin port och slog den fyrsiffriga koden. Vad var det för folk som bodde intill henne egentligen? Hon kom på att hon inte kände en enda i hela trapphuset. Hon hade känt Rut i lägenheten intill hennes. Rut hade bakat så oerhört goda bakverk som alltid luktade så ljuvligt i farstun. Rut var gammal, men full av både liv och vishet. Lena gillade Rut men naturen hade sin gång. Rut fanns inte längre kvar och det var någon skum kille som flyttade in i lägenheten istället. Lena hade i förbifarten tittat in genom dörren och sett att han hade ormar som husdjur. Usch, vad var det för fel på guldfiskar eller katter eller hundar? Det var bara något som slog henne.
    Den bruna ytterdörren till hennes lägenhet var nu stängd och hon stod i hallen. Gav ifrån sig en suck.
    – Fan vad mitt liv är trist, sa hon utan att någon hörde det.
Men sedan fick hon dåligt samvete över att må dåligt. Det fanns dem som hade det värre. Värre än henne. Det var folk som inte ens fick ihop mat för dagen. Hon hade i alla fall lite grann som låg och väntade på henne i kylen. Hon hade i alla fall en liten teve på 26” som bjöd på lite underhållning och någon halvdan deckare på SVT ibland.
    Hon kände sig lite smått nere och blev sugen på något gott. Därför tog hon fram paketet med Sia gräddglass, den med små kulor av knäck. Lena är en av de lyckligt lottade som kan äta hur mycket som helst och aldrig gå upp i vikt. Lade sig i soffan med glasspaketet på vardagsrumbordet och började bläddra bland de tevekanaler som stod till hennes förfogande. En sådan där hmm-uttryck formades i hennes ansikte.
    – Men egentligen, om jag skulle gå in i badrummet och skära av mig handlederna. Skulle någon märka det? Hur lång stund skulle det ta innan någon märkte att jag var borta? frågade hon sig själv.
    Eftersom hon var själv så fick hon inget svar. Det var en trailer på Tv4 om att thrillern Seven skulle vara i helgen. Hon funderade på om hon skulle ta och titta på den när den kom. Om hon fortfarande levde då, det vill säga. Hon kom på att hon hade sett den och mindes en speciell scen som just passade in i hennes tankebanor. Hon ryste till. Scenen när de hittar en knarkare, eller vad det var som levde men som ändå inte gjorde det, var en zombie fast på riktigt. Mördaren i filmen hade spänt fast den här killen och gett honom exakt den mängd näring som behövdes för att hjärta och hjärna skulle stå på standby. Om hon inte mindes fel så sa en läkare i filmen att det skulle räcka med att han lyste en ficklampa på offret och zombien skulle förvandlas till en grönsak. Han skulle få en hjärtattack av chocken, typ. Där ville inte hon hamna. Men hon skulle i så fall göra det snabbt och relativt smärtfritt. Tanken om man ser sitt liv i repris då som det sägs eller hur det är for genom pannan på henne. Hon ville ändå inte riktigt veta, det var något som sade åt henne att hålla sig vid liv. Det var en röst eller något uppe i skallen som bad henne att hålla sig vid ytan och inte sjunka ner. Sköt du din del av avtalet så sköter jag min del. Trampa, trampa för dit liv. Sjunker du är det ditt problem och jag kan inget göra. Du får bara en chans och sjabbla inte bort den. Visst finns det religioner som säger att man föds om som något nytt men det är bara ordbajs. Det finns inget himmelrike, ingen inkarnation. Det är bara någon som hittat på för att få uppmärksamhet. Fatta då din subba!
    – Jag är ingen subba! Håll käften!
Gråten kom och var det enda som höll henne sällskap den här kvällen. Hon tog en dusch. Ännu mer tårar, fast från vattenledningarna istället för hennes tårkanaler. Men det gjorde henne gott med lite konstgjord sympati. Hon kände sig ren och som varje gång hon var i duschen (förutom i badhus och sådant) var hon tvungen att föra handen dit ner och dubbelklicka på musen. Sedan tog hon på sig trosor och ett nattlinne och kröp ner i den mysiga sängen. Nattlinnet var vitt med Nalle Puh och Ior på. Sömnen kröp på alla fyra sakta fram till hennes säng för att smyga in under täcket och grep tag i henne vid tiotiden.


Samtidigt som Lena blev attackerad av sömnen letade Oskar genom papperskorgar nere på stan. Det började bli ganska mörkt och det verkade som om staden låg öde. Han gick gågatan ner från Cityhuset i riktning mot Åhléns och funderade på om det kanske inte var dags att dra sig hemåt. Det fanns i och för sig ingen eller inget där som väntade på honom. Det var en liten jävla etta utan någon som helst kärlek. Tom. Ensam. Stökig. Vad hade han där att göra? Hade han tur kom det någon snart som han kanske kunde tigga lite småpengar ifrån. Eller ännu bättre, någon av hans polare, de kanske kunde bjuda på lite sprit. Han kände sig låg. Hade det kommit till den punkt där allt han såg i sina kompisar var en flaska med oidentifierat innehåll? undrade han. Ja, kanske det. Vad skulle han göra var en motfråga han ställde till själv. När det kommer till kritan är det sig själv man tänker på. Sedan får folk säga vad fan de vill – det finns ingen osjälvisk kärlek. Kalla det vad du vill, men det är alltid sig själv man sätter i första rummet. Oskar har aldrig fått ett erbjudande, så att säga, att bli pappa men han har hört att det är först när man får barn man sätter sig själv i andra rummet. Det märkte han aldrig på sina föräldrar. De hade alltid satt sig själva i första rummet. Morsan hans köpte hellre klänningar och läppstift än en cykel till Oskar. Hans farsa spelade bort det mesta av sina pengar på poker. Nej, det gällde att ta vara på sig själv.
    Han kom nu fram till torget. En öppen yta nästan utan en enda människa i sikte. Det kom någon som fortsatte med förakt i blicken. De trodde inte att han såg det, men det gjorde han och det gjorde ont varje gång. Han hade varit en av dem en gång, men inte nu. Den tiden var förbi. Det tåget hade gått. Satan vad gott det skulle vara med något lugnande, tänkte han. Något att fukta strupen med denna vårkväll. Oskar kände verkligen hur det billiga vinet från Systembolaget fuktade hans strupe. Eller, rättare sagt, hur det skulle kännas. Det var bara en illusion. Likt en hägrande oas mitt i öknen. Oskars händer började skaka. Det pirrade i hela kroppen. Egentligen har det kommit smygande, men det är först nu han kände av det. Han gick med överkroppen framåtlutad över torget. När han hade kommit över lite mer än hälften såg han något som gav honom styrkan att fortsätta en liten bit till. Under bänken på torgets kortsida, precis intill den där skulpturen med två smeder som visst ska symbolisera Eskilstuna som den industristad den en gång var, låg en flaska. Han visste inte vad det var i den men det sket han fullständigt i. Det fick gärna vara utspädd med piss om det så ville, bara det var något som hjälpte honom att klara det lite längre. Hela hans liv var en vandring i öknen utan vatten, tänkte han.
    Han kom fram till bänken och satte sig ner. Det värkte i hans fötter. Och visst, det låg en svag lukt av piss runt flaskan under bänken. Han tog upp den och luktade på innehållet. Den svaga urinlukten verkade inte komma därifrån, men han var inte säker.
    – Skit samma, det får bära eller brista, berättade han för tystnaden.
Han ville inte påstå att det smakade gott, men på något sätt tyckte han att det var värt det. Det kändes bättre i kroppen i alla fall. Det pirrade inte lika mycket längre. Han hade kommit fram till sin oas och den här gången var det ingen hägring. Den fanns på riktigt. Kanske inte av högsta kvalité precis, men vad fan gjorde det när man faktiskt hade det i handen. Bättre med den här skiten än ingen skit alls. Ingen skit är bara skit, tänkte han och smålog mot himmelen åt sin finurlighet. Det tyckte han var kul och han tillät sig tycka något var kul nu. Han hade fått sin belöning, sin medicin.


Den 13:e maj, 2005

Hej igen dagbok. Nu vet jag inte om jag klarar det så mycket längre. Jag känner ett sug i hela kroppen. Jag måste göra något åt det. Jag klarade mig igår och idag har jag knappt tänkt på det alls, men nu vet jag inte längre. Jag går runt i lägenheten och finner ingen ro. Jag kan inte sova, kan inte titta på teve och klarar inte av att sätta mig med en bok eller något annat heller. Jag är bara tvungen att berätta det för någon och Du lyssnar ju alltid. Du vet ju redan om det. Du kanske märker att jag är lite uppjagad nu också. Jag skriver snabbare än vanligt. Hoppas att du inte tycker att jag trycker för hårt med pennan. I så fall ber jag om förlåtelse, jag kan inte hjälpa det. Det är väl så med kärlek ibland. Den gör ont ibland och emellanåt känns det som den mjukaste smekning man någonsin har varit med om. That’s life. Inget jag rår för.

Det spelar i alla fall ingen roll. Nu tänker jag göra det. Du kan inte tala mig ur det. Jag måste. Annars går jag under. Jo. Nu är det så, det spelar som sagt ingen roll vad du säger! Hör Du det! Nu tänker jag sluta att skriva, gå härifrån och få det gjort och det finns ingenting du kan göra för att hindra mig. Hör Du det! Hej då.

Förlåt.


Oskar kände sig lugn igen. Han visste inte hur länge han hade suttit där. Han hade en av stadens största klockor framför sig (och en nästan lika stor bakom sig), men det var inte den han hade haft i tankarna. Den svala och tysta, men ändå sköna, majkvällen omringade honom. Han hade i glädjens stund glömt bort pisslukten. Det var ju inte så att han själv luktade Cologne, precis. Hans hjärna hade stängt av den delen som kände avsmak. Det var lika bra det, tyckte han. Han tyckte att det kändes som om nerverna hade gått och lagt sig. Sagt god natt och var inne på refrängen. Vad var det i den där flaskan egentligen? Någonting kom i Oskars ögonvrå. Det var någon han kände igen. Ett leende letade sig fram vid munpartiet på honom när han såg att det var Lennart som kom vinglande.
    – Där ser man, vilket sällskap…
    – Jodu, är det okej om man slår sig ner?
    – Jaaa… Vad… Vad har du haft, haft för dig då? frågade Oskar.
    – Jag kommer precis från… ehh… Oliver Twist.
Oskar kände en liten våg av avund komma över honom. Lennart hade råd att gå och dricka på ett sätt som Oskar inte fixar, rent ekonomiskt. Var han tvungen att komma här och skryta? Lugna ner dig nu sa Oskars samvete åt honom, du frågade ju faktiskt.
    – Jaha, där ser man.
    – Vi ska inte ta och gå dit så kan jag bjuda på en öl? sa Lennart.
    – Jovisst, det kan vi göra.
Oskar visste att det kanske inte var så smart, han var lite rädd över att han skulle bli aggressiv om han fick i sig för mycket. Fast en gratis öl är ju alltid en gratis öl, det tyckte han vore dumt att tacka nej till. Rädslan och förnuftet hade just nu inget att säga till om. De var bara ännu två till av Oskars funktioner som har stängts av. Ibland är det han själv som stänger ner en funktion och ibland händer det bara, men hans funktioner brukar stängas av en efter en. Det var hans liv. Hans öde. Att ständigt vandra i en stekhet öken och att då och då stanna vid en oas och dricka av vad som kunde tänkas vila i sjön. Priset han fick betala var bara att glömma vem han var. Stänga av funktionerna som gjorde honom till människa. Det var det värt.


Jag begav mig ut för lite föda. Jag ville egentligen inte göra det. Mitt samvete sa emot mig, men jag lyssnade inte. Reptilhjärnan inom mig bad efter föda. Och den är starkast. Det är bara att titta på Maslows behovstrappa. Där kommer de fysiologiska behoven, som till exempel mat, först. När det första trappsteget är avklarat kan man gå vidare till nästa. Jag var på väg att ramla av trappan. Bäst att jag tar mig i kragen och börjar klättra upp för den igen.
    Staden var som vanligt tom vid den här tiden. Det är inte många som är ute och går så här strax efter halv elva en torsdagkväll. Visst kunde det komma några tonåringar eller högskolestudenter vandrande ibland. Problemet med dem var att de oftast kom i grupp och då fungerar det inte. Visst skulle det gå att lura iväg någon. Men då måste man nästan gå fram och prata med dem och de skulle ha möjligheten att känna igen mig senare. Det är ett ensamt liv jag lever. Risken för att personer runt omkring mig skulle känna en avsmak och sätta dit mig är för stor. Jag känner förresten själv avsmak mot mig själv ibland. Tankar har kommit och tankar har gått. Jag har haft tankar på att sluta. Jag vet inte om det skulle vara möjligt överhuvudtaget längre. Men ibland när jag bara vill spy över mig själv har jag önskat att det gick. Tänk om jag kunde få leva ett normalt liv. Vara som alla andra. Ha problem och glädjeämnen som alla andra har. Men inte jag.
    När jag vandrar ner längs S:t Johannesgatan, och har Sveaplan med Coop i ryggen, tittar jag in i fönster hos familjer som säkert är lyckliga. I någon villa lyser bara en liten lampa i ett fönster medan resten av huset verkar sova tungt. I huset bredvid fladdrar ett blått ljus i taket. Jag gissar på att det är från en teve. När jag kommer fram till radhuset precis vid kyrkogården stannar jag till. Tittar in. Alla verkade sova där också. Det var lika tyst som kyrkogården precis intill. Jag gick fram, öppnade grinden och äntrade denna dödens plats. Kyrkogården, alltså, inte radhuset. Här trivs jag på något sätt. Jag lägger mig ner på en parkbänk och min högra arm hänger utanför bänken och handen nuddar vid grusgången. Nu är det första gången sedan suget satt igång som jag börjar känna mig lite lugnare. En lukt av regn ligger i luften, men det ser inte ut som om det skulle ta och börja regna. Fast man vet ju aldrig.
    Nej, nu var det dags att resa på sig. Trots att den lagom ljumma kvällen inte på något sätt hotade med att dela ut förkylningar så var det dumt att chansa. Jag vill inte bli sjuk nu. Jag har ju flera patienter både i morgon och veckan ut att ta hand om. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. Deras psykologiska död är mitt levebröd. Likt cancer livnär jag mig på deras olycka, inofficiellt. För världen, och för dem speciellt, är jag där för deras skull. Tanken med att de kommer till mig med sina bekymmer är för att de tror att jag kan hjälpa dem. Då måste de tro det också.
    På vägen ut såg jag något. Det var en gravsten, bara en i raden vid första anblick. Men det var något som var speciellt med just den här. Lisa Johansson stod det på den. Hon hade dött som väldigt ung. Hon ville inte alls dö, det vet jag för jag var med när det hände. Det var jag som sög ut blodet ur hennes ådror, energin från hennes kropp och lämnade kvar henne som en rest. Hon hade varit riktigt mör och god. Jag log vid tanken. Minnet gjorde mig varm i hela kroppen.
    Jag vet att det är hon för jag följde artiklarna i de lokala tidningarna. Därför fick jag veta hennes namn och var hon skulle begravas. Men hon var kanske ett av mina första riktigt stora misstag. Det var ett rent impulsinfall, så mycket medger jag, men att sedan bara lämna henne där. Vad tänkte jag på? Tidningarna gottade sig i alla fall i det hela, både Folket och Kuriren gav mig tre eller kanske fyra löpsedlar var. »Okänt odjur löst i Årbyskogen« var nog den första. Sedan hittade de spår som tydde på att det var en människa (mina anonyma skoavtryck i snön, bett som liknade en människas och sådana saker) och löpsedlarna skrek »Kannibal på Eskilstunas gator« från de gula bakgrunderna.
    Jag gick faktiskt förbi här utanför kyrkogården när de sänkte ner kistan. Med vit andedräkt tittade jag mot dem. Jag såg då all den sorg jag hade framkallat och mådde lite dåligt inuti. De såg inte mig, men jag såg dem. Jag var ett spöke för dem. Vad de koncentrerade sig på var deras flicka som sänktes ner i jorden. Tacka fan för det. Den enes död, den andres bröd. Lite så känns det i alla fall.
    – Förlåt, jag vet att du inte ville dö. Dina föräldrar ville inte heller det. Även fast jag njöt av att göra det jag gjorde med dig så kanske jag innerst inne inte ville det heller. Det är inte mycket jag kan göra åt det nu i alla fall. Förlåt, är allt jag kan säga. Det får inte dig tillbaka, men då har jag i alla fall sagt det.
    Hennes hand sträcktes upp ur marken och tog tag i min vrist. Jag skrek till. En elak illusion. Jösses, jag behövde verkligen något nu. Det är lika bra att jag fortsätter. Så jag gick ut genom grinden och stängde den. Fortsatte ner via Tivolialén och stannade till när jag kom till vägen bakom vårdcentralen. Jag funderande på om jag skulle gå åt höger och kanske stöta på någon som slutar kvällsskiftet på Hemköp. De stänger ju tio, så det borde väl komma ut folk snart. Problemet är bara att det är så ljust där och det är en sådan öppen yta. Lamporna lyser ju hela natten. Det kan bli problem. Men nöden har ingen lag. Eller jo, en lag, åk inte dit. Det skulle sabba alltihop. Så jag gick till vänster istället. Kanske kunde hitta något i stadsparken eller på vägen dit.


Lennart och Oskar möttes av Sweet home Alabama och röklukt på Oliver Twist. De var i stort sett de enda gästerna där. Förutom dem så var det bara en man, han såg ut som en riktig Persbrant-typ tyckte Oskar, som verkade tvätta bort sin vardag med vad han nu hällde ner i strupen. Fast de brydde sig inte om honom. Lennart beställde in och betalade för två öl. Precis som han hade lovat. Oskar satte sig ner och Lennart följde tätt efter.
    – Jadu, Oskar, hur har du haft det då?
Oskar gav ifrån sig ett smalt skratt. Det var inte menat att vara oförskämt, det var snarare ett hån mot sig själv.
    – Ja, var ska jag börja? Med mitt underbara liv, min underbara stora lägenhet eller min feta plånbok? Nejdu, sanningen att säga så är allt skit.
Oskar tittade ner i bordet som om han precis hade kommit på att hans liv var en papperskorg. Lennart försökte skapa ögonkontakt för att säga du vet att du alltid har mig, va? Men det gick inte fram.
    – Äh, flåt. Det var inte meningen att… Ja…
    – Ej, men sak samma. Det är bara det, var det de här vi drömde om som små? Vi hade ju mål. Vi skulle bort från stan, vi skulle ju för fan bli bäst. Kommer du ihåg när vi satt och prata om att vi skulle komma på en ny uppfinning som skulle ersätta telefonen eller något. Shit alltså. Vi trodde vi skulle bli rika som fan och aldrig behöva oroa oss över något. Alltså… Världen låg för våra fötter och vi bara… vi bara... snubblade och föll ner i ett stup istället. Vad var det som hände egentligen?
Lennart gav ifrån sig en långdragen suck. Han visste inte och ville ha tid att fundera på saken. Den där sucken var mest för att köpa sig lite tid. Samtidigt som Lennart började prata tog Oskar sig en klunk ur glaset som stod framför honom.
    – Jag vet inte riktigt. Vi var väl så jävla insnöade på att vi skulle klara oss så bra utan hjälp från yttervärlden att vi sumpade det helt enkelt. Eller vad tror du?
    – Ja, kanske det.
    – Men nu försöker vi glömma det, sa Lennart med ett påtvingat leende.
    – Ja, absolut. Skål för en oerhört fin vänskap och… ja, en fin vänskap, helt enkelt.

Kvällen flöt på, men efter en stund mådde Oskar dåligt. En konstig värk placerade sig i magen på honom. Det var inte det att han var orolig eller något. Det var en fysisk värk. Det kan vara den där flaskan han hittade, tänkte han.
    – Nejdu, sa han. Det här är jättetrevligt, lovar, men nu börjar det nog ändå bli dags att bege sig hemåt.
    – Ja, egentligen är det väl det, svarade Lennart.
De båda tog glasen och hällde i sig vad som var kvar. Det var inte mycket, men det vore ju dumt att låta det gå till spillo. De ställde ner glasen och gick ut. Luften var inte kall, men jämfört med värmen där inne på Oliver gjorde att det till en början kändes lite svalt. Det tog ett litet tag innan kropparna hann bli vana. De gick ner mot kyrkan och det var där de skulle gå skilda vägar.
    – Det är inte så att du vill hänga med till mig då? frågade Lennart
Han ångrade sig sedan. Han skulle ju upp till jobbet i morgon och det fick inte bli mer nu. Det var bara en impuls, lite som att titta ner för en u-ringning. Hjärnan hann aldrig säga ifrån.
    – Nee… Nej, nu får det vara nog. Du har ju ett jobb att tänka på sedan. Dessutom har jag lite ont i magen. Jag vill ba… bara hem och lägga mig.
    – Okej. Men… Ja, vi ses väl.
    – Ja, det gör vi. Ha det bra tills nästa gång, sa Oskar.
    – Du med… du med.
Lennart hade den där du vet att du alltid har mig, va?-blicken igen. Den här gången såg Oskar det. Hans ögon sa, utan att röra på sig, ja, det vet jag. De delade på sig. Lennart gick åt höger och Oskar gick rakt fram.

Lennart hade druckit lite, men han var inte full. Han var lite onykter, men han hade koll på saker och ting. Han tänkte att nu skulle han gå hem, dricka lite lättmjölk (för att göra bakfyllan lättare), ställa klockan och ta en dusch. Sedan skulle han lägga sig. Han hade bytt lakan innan han hade gått ner på stan tidigare ikväll. Han visste att nu så här inatt skulle det inte bli av. Och det är ju så jävla skönt att lägga sig ner nyduschad i rena lakan. Han längtade dit. Gick lite snabbare. Det låg en svag lukt av regn i luften också och han ville inte hamna i duschen innan han kom hem.
    Det kom någon mot honom. Det var väl bara någon på en kvällspromenad. Så här sent? Ja, han själv var ju ute så då fick väl den personen också vara det. Det är ett fritt land, för tusan. Men det slog Lennart, för han såg inte en själ förutom den här personen och sig själv, det såg lite konstigt ut. Den här personen stannade strax framför Lennart och frågade:
    – Ursäkta, vad är klockan?
Lennarts första impuls var att säga är du dum i huvudet, kolla kyrkan! Men han sa inte så. Utan som den goda medborgare han var tittade han på sitt armbandsur. I samma sekund kände Lennart en otrolig värk i halsen. Den vänstra halvan.


Jag kom ner till stadsparken via Noaksgatan. Jag tittade i skyltfönstret till en fotograf som hade sin ateljé här. Ateljén har bytt ägare en handfull gånger, men den har funnits där i fyrtio år. Det tycker jag är starkt. Händerna åkte ner i jackfickan och jag fortsatte, jag kunde ju missa ett byte medan jag stod här och begrundade en fotografs skyltfönster. Så jag fortsatte ner till stadsparken och vandrade på den relativt nyasfalterade trottoaren. Där. Där kommer det någon. Han ser ut att vara lite onykter. Det här kunde ju inte bli mycket bättre. Jag går fram till honom och frågar vad klockan är. Jag måste komma på något bättre, men förhoppningsvis tänker han inte på kyrkan.
    Mannen tittade lite förundrat på mig, men lyfte sedan upp högerarmen. Då såg jag min chans och högg med munnen i hans hals. Han kunde inte skrika. Först av chocken, sedan av att strupen blottades och punkterades. Ganska snabbt veks hans ben och han föll ihop. Här var varken mörkt eller ljust, men antagligen för ljust för att jag skulle få vara ostörd utan allt för stora risker. Så jag tog tag i hans armhålor och släpade snabbt honom till buskarna bakom scenen som har stått här i evigheter. Det här skulle bli min kväll. Äntligen skulle jag må bättre. Det här var min medicin, min höjdpunkt.

Jag lindade en tygbit över halsen på honom. Tillräckligt hårt för att sakta ner hans blodförlust och andningsvårigheter, men inte så hårt så att han kvävdes. Jag gillar att äta dem färska. Det går att ta dem som nyligen avlidna också, men då är de inte längre lika möra och goda. Jag satte också en bit silvertejp över munnen på honom så att han inte skulle börja skrika. De gör de oftast. Och jag förstår dem, det skulle jag också göra. Vilken tur att jag tänkte på det. Fast det har blivit mer eller mindre som en rutin nu.
    När detta var gjort bet jag honom i den vänstra axeln och han gav ifrån sig ett bedövat skrik. Jag sög ut det blod som pumpades i en rasande fart på honom. Det var lite av en aptitretare. Nu till den stora delikatessen; hjärtat. Så jag tar fram en kniv från innerfickan. När jag precis ska till och hugga tvekar jag. Jag gjorde misstaget att titta in i hans ögon. De var rädda, små, blåa… En pojkes ögon i en vuxen kropp. Jag skakade av tvekan. Högg sedan strax ovanför hjärtat och använde båda händerna för att göra hålet större. Han svimmade av smärtan. Det gjorde det hela enklare. Jag grävde med vänstra handen fram till hjärtat och kramade det. Kände hur det försåg hans kropp med det värdefulla blodet. Dunk-dunk. Dunk-dunk. Dunk-dunk. Kniven skar av de två artärerna och hjärtat stannade. Om jag inte minns fel så klarar hjärnan sig utan syre i tre minuter. Eller så kanske det var fem. I vilket fall låg han bara där. Nu var han tekniskt sätt död. Om några minuter kommer han att vara kliniskt död. Då kommer allt vara avstängt.
    Hans hjärta låg som en klump i min hand. Det kändes som en vattenballong och jag bet av så mycket jag lyckades få in i munnen. Det var en härlig känsla. Nu kände jag mig som om jag levde igen. Jag började kunna känna njutning igen. Jag satt där lutad mot plankorna som utgjorde baksidan av scenen. Vattnet intill mig skimrade fint i månens ljus och jag andades ut. Nästa steg blev att tugga kött från hans överarm likt en fet kärring sliter av köttet från ett välstekt kycklinglår. Lite hud går också ner, det är bara trevligt med lite omväxling. Men jag var tvungen att skynda mig. Dels kunde det komma förbi någon och dels blir han bara segare och segare för varje minut som går. Blodet börjar koagulera, ungefär som cement som blir stillastående så stelnar blodet till (och jag vet inte hur länge jag kan vänta innan det blir för sent för mig att förtära det). Petar ut hans ena öga och börjar tugga på det samtidigt som jag reser på mig och fyller hans fickor med stenar. Passar också på att ta bort plånbok, telefon och nycklar ifall de skulle hitta honom. Det skulle försvåra det för dem. Sedan drar jag honom till minigolfbanan här intill för att slänga honom över staketet. Med ett plask sjunker han till botten. Han sover med fiskarna nu. Själv skulle jag hem och sova i min säng.


Staden sover. Gator står tomma. Endast ute på E20 åker någon lastbil förbi då och då. Nästan alla som har ett hem är där. Antingen sover de, eller så tittar de på teve, läser en bok eller ligger med sina respektive. Alla förutom de som jobbar kvällsskift. De kämpar för att hålla stadens respirator igång, stadens pacemaker. Om några timmar kommer Eskilstuna sakta men säkert vakna igen. Morgontimmarna spenderas av vissa på en buss, av andra på en cykel och av andra i en bil. Även under sommaren är det kallt de första timmarna. De som står och väntar på bussen vet det. Trötta ögon håller utsikt över den gröna buss som ska köra dem till jobbet, eller till skolan.

Kapitel 2
Lena brydde sig inte om att ställa klockan igår kväll för hon hade inte bråttom att gå upp. Det är fredag, men det känns som om det vore lördag. Sovmorgonen gjorde det hela till en fröjd. Ingen klocka som tjöt, inga trötta ögon som sa ifrån, ingen stress. Bara att stiga upp så sent som halv tio och lägga sig i badet, det tyckte hon var skönt. Badet blev en förlängning på sömnen. Det varma vattnet dränkte hennes kropp i njutning. Innan hon hade lagt sig i vattnet hade hon tryckt på play på cd-spelaren. Hennes favoritskiva låg som vanligt i, Backstreet boys senaste platta – Black and blue.
    Tänk om alla mornar kunde vara så här, tänkte hon. Det var som om gårdagens bekymmer och hjärnspöken hade blåst bort. Sedan förde hon sakta upp handen på lårets insida och började onanera. Hon blundade och fantiserade om en stad bland molnen. Lite som i den där reklamen för Philadelphia-osten. Där allt var lika mjukt som bomull i sidentyg. Mitt i allt kommer en välbyggd vägarbetare, naken under den orangea overallen. En sådan skulle man ha, tänkte hon. Det kittlade till i magen och ryggraden gav ifrån sig ett rop av glädje. Hon trodde inte att det var möjligt, men nu var hon än mer avslappnad. Det var bäst att hon inte tog och somnade nu.

När värmen i vattnet började avta och övergick till ljummet ryckte hon ur proppen. Vattnet sjönk bort och försvann ner i avloppet. Hon ställde sig upp och drog för draperiet. Duschade. Det sista steget för att känna sig ren och redo för en ny dag. Det blev en sen frukost, hennes väggklocka ifrån Ikea visade på nästan tjugo i elva när hon gjorde i ordning sin frukost. När hon satt vid matbordet, fortfarande inlindad i den vinröda handduken, åt hon två mackor, drack en kopp kaffe och tittade ut. Lugnet låg över Eskilstuna som ett grått täcke. Det hade börjat regna. Än så länge duggade det bara. Det kanske blir värre, kanske inte. Hon visste inte och brydde sig inte. Det hon brydde sig om var att hon skulle ner till Stefan klockan ett för att sedan komma hem och göra klart uppgiften hon hade i matten.
    Besöken hos Stefan, psykologen, började ge verkan nu. Hon hade gått till honom ett tag nu. Hon kommer inte riktigt ihåg hur länge. Kanske var det ett och halvt år, kanske var det två. Det gjorde det detsamma. Hon drömde inte lika ofta mardrömmar om den bortgånga familjens olycka i alla fall och det var huvudsaken. Hon ville må bättre och hon ansåg själv i alla fall att hon var på god väg.
    Hennes ögon hade, så att säga, öppnats igen. Hon kunde återigen känna kaffets ljuva doft, se solens skimmer i sjön och känna den underbara smaken av gräddglas igen. Allt det där var borta för henne förut. Hon brukar säga att det är tack vare Stefan det var möjligt. Han brukar svara med att utan en sådan underbar patient så skulle han inte ha möjlighet att klara det. Han brukar säga att utan ordentlig målarfärg kunde inte Michelangelo ha målat sina mästerverk och det var samma sak med henne. Hon var den fina färgen. Hon var konstverket och hon har sig själv att tacka det för.
    Hon log när hon kom att tänka på det. Det är ganska smickrande att bli kallad ett konstverk. Om inte annat höjer det självkänslan. Frukosten var mer eller mindre uppäten när hon reste sig för att klä på sig. En titt på klockan skvallrade om att hon nu var fem över elva. Handduken hamnade på tork och kläderna åkte på. Samtidigt bytte hon skiva och satte igång Keanes debutalbum Hopes and fears. Hon lyssnade bara på de tre första låtarna samtidigt som hon gjorde i ordning sig och lämnade sedan lägenheten. Snart skulle hon få träffa Stefan igen. Tanken lämnade ett leende på hennes läppar. Med paraplyet i den vänstra handen lämnade hon höghuset och försvann bland droppar av duggregn. Hon tyckte det lät så mysigt när dropparna föll mot paraplyet.


Den 14:e maj, 2005

Kära dagbok. Gjorde jag verkligen de där hemska sakerna inatt eller drömde jag bara? Allt är så himla svagt. Det är det alltid. Både de gånger jag verkligen har gjort det och de gånger jag bara drömmer om det. Jag vet inte. Men är det verkligen så? Är jag ett monster? Nej, jag är inget monster. Jag känner mig inte som ett i alla fall. Det finns stunder då jag känner mig precis som en av Dem. Du vet, De Vanliga. Stunder när jag pratar som Dem, beter mig som Dem och låtsas, spelar med, helt enkelt
    Och jag har funderat. Du vet den där första gången? Då med Jocke. Om det nu verkligen var första gången, var det då Jockes fel att det hände? Eller skulle det ha hänt i alla fall? Är jag född till vad jag är eller vill jag innerst inne bli vad jag har blivit?

Men vad har jag blivit egentligen? Jag är ingen vampyr, för de dricker bara blod (även om det började så för mig) och jag äter även delar av människor. Men jag är inte någon hjärndöd zombie heller. Vad är jag då? En Hannibal Lecter? Det känns inte helt rätt heller. För vad jag har förstått så äter han andra människor för den goda smakens skull. Jag gör det för överlevnad. Jag kanske är en Ed Gein. Ja, kanske det…
    Jag klarar mig på den mat De Vanliga äter, men inte i evigheter. I drygt en månad i streck har jag väl klarat mig hittills. Men visst, även jag kan göra det för smaken och njutningens skull också. Det ska jag väl inte ljuga om. Skulle jag ljuga så skulle Du se igenom mig. Så det är lika bra att jag är ärlig mot Dig. Min älskade. Se mig för evigt. Lyssna på mig för evigt. Älska mig för evigt.


Marianne satt sig ner vid köksbordet med ett kollegieblock i formatet A5. Hon hade precis ammat lille Elias och lagt ner honom för vila. Hon går in och tittar till honom med jämna mellanrum för att se ifall han fortfarande andas. Hon blir lätt orolig när han är så tyst. Erik, Elias pappa, säger ibland åt henne att hon ska lägga av med det. Det är klart som fan ungen andas, brukar han säga. Du ska lägga av och vara så överbeskyddande hela tiden, är en annan kommentar.
    Men nu satt hon och tänkte skriva lite. Marianne drömmer om att bli erkänd poet. Hon önskar att hon kunde få ihop tillräckligt många dikter och noveller till en samling. Sedan kunde hon kanske till och med skriva på heltid. Det var en dröm hon verkligen ville nå. Mammaledigheten förbättrade läget, Erik försvårade det. Han vill inte att hon ska ägna sig åt estetisk verksamhet överhuvudtaget. Han säger att han är orolig över att hon ska ta vatten över huvudet, sluta på Föreningssparbanken och sedan kanske det går åt helvete och då står vi där i skiten, säger han.
    Men det försökte hon att inte bry sig om. Hon kämpade för att nå sitt mål. Så som så många gånger sitter hon igen vid köksbordet. Hon fattade tag om pennan och började skriva.

Som så många gånger tidigare
såg jag dig bland löven.
Världen hade blivit brandgul.
Löven hade brunnit upp,
de föll i ett regn av eld.
Du och jag var ensamma kvar,
inte en själ kvar i hela världen.
Du är så vacker under hösten.

Hon tyckte det såg bra ut. Det kanske kunde bli något. Hon hoppades på det i alla fall. Marianne hade till och med en eventuell titel till samlingen som hon hoppades få ihop. Hon vill kalla den för Min och din värld får plats mellan fyra ögon. Tänk om bara Erik kunde förstå. Om han bara kunde tro på henne.
    Hon reste på sig och tittade ut genom fönstret. Det fanns inte mycket att se. Världen hade förvandlats till en grå dimma, i alla fall utanför hennes fönster. Regnet duggade och hon var omringad av höghus, tyckte hon. Betong och duggregn. Det låter som en bra titel till något. Låter som något Lars Winnerbäck skulle skriva. Det fick henne att gå in i vardagsrummet och sätta på Söndermarken, hans näst senaste skiva. Den gav henne rätt känsla, tyckte hon. Satt sig ner och lyssnade på hans underbara röst. »…Jag stör mig på ett ljud som inte hörs. Denna stan, är klädd i kejsarens nya kläder…« sjunger han. Hon hoppade vidare med fjärrkontrollen och lyssnade på titelspåret. »Gråvita skyar, tandläkarväder, nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan…« berättar han och det är precis så det ser ut utanför hennes fönster, tänkte hon. Tandläkarväder, vilket ljuvligt härligt ord!
    Hon gick tillbaka till köket för att ta ett glas vatten. Det skulle vara skönt med lite luft faktiskt. Hon tänkte att Elias skulle få sova klart och sedan skulle hon och han ta en liten promenad. Kanske köpa lite chips och hyra en film. En skräckfilm. Hon gillar skräckfilmer, Erik kan titta på dem, men föredrar komedier. Det hade visst kommit ut en uppföljare till Eldfödd. Marianne tyckte i och för sig inte att ettan, med en ung Drew Barrymore som flickan med möjligheten att bränna ner saker och ting med bara sin tankekraft, var så himla bra när den kom. Tvåan brukar ju oftast vara sämre, men hade man tur så… Man vet ju inte förrän man har sett den.


Regnet som jag kände lukten av igår kväll, när jag låg avslappnad på kyrkogården, kom nu i förmiddags istället. De framför mig tror att jag egentligen bryr mig om dem, när jag egentligen sitter och tittar på dropparna som leker på min fönsterruta. Men visst lyssnar jag på dem. Bara det att uppe i mitt huvud sker det i bakgrunden.
    – Det känns som om han inte vill att jag ska bry mig om honom, säger kvinnan med trasiga ögon.
    – Nej, men du har ju missuppfattat hela grejen ju, säger pojken.
Jag tror man kan kalla honom för pojke. En ung man, kanske. Det är så svårt att dra gränserna ibland. Vad jag förstår är det här alltså son och mamma. För helsike, hon skulle ju kunna vara hans mormor. Hon hoppade visst över en generation.
    – Vad är det jag inte förstår? frågade hon. Att min enda son inte vill veta av mig och att det är helt normalt? Annat var det på…
    – Annat var det när du växte upp. Jag har hört det, avbröt han henne med.
Han tittade bort när han sa det.
    – Okej, sa jag med en så lugn ton jag kunde. Jag känner inte er och jag vet inte exakt hur eran problematik ser ut. Så jag tror att det bäst att ni båda berättar vad ni tycker inför det här. Kanske till och med vad ni vill få ut av det. Låter det bra?
    – Jag förstår inte egentligen varför jag är här, sa pojken.
    – Ja, du… hann hon säga.
    – Jag vet varför du tror att jag är här.
Något gick sönder i hennes bröst. Munnen vek sig en aning och ögonen blev smått fuktiga.
    – Här, sa jag och räckte henne en papperhandduk.
    – Tack.
    – Men jag tror nog ändå att det är bra om vi börjar med att prata om det, sa jag. Jag tror också att du borde börja. Du kan väl berätta, hur skulle du beskriva din relation med dina föräldrar? Med dina egna ord, förstås.
    Han reste sig upp och jag var rädd att han skulle lämna rummet. Men han vände sig om och lutade sig mot fönstret. Skuldrorna petade upp och jag tyckte han såg ut som en gepard som beredde sig för att attackera sitt byte.
    – Till att börja med, sa han, går det inte att ta miste på att de är mina föräldrar. Alla har väl hört talats om att föräldrar älskar sina barn mer än något annat på hela jorden. Det är bara det att mina föräldrar har tagit vara på det till max. Vad jag menar är att om det nu skulle vara så att de inte skulle vara mina föräldrar på riktigt döljer de det riktigt bra om man pratar om graden av att tycka om någon. Visst ska man vara tacksam för att de bryr sig, men det kan bli så in i helvete mycket ibland.
    – Men Hans, sa modern.
    – Låt Hans prata nu, Martina.
Hans vände sig mot oss igen och jag tyckte jag såg antydan till ett litet leende i hans ansikte. Första steget delvis taget, alltså. Han satte sig ner på stolen igen.
    – Alltså båda två, men speciellt morsan faktiskt, är så himla på hela tiden. Det känns som om man aldrig får vara sig själv, helt enkelt.
    – Men vi har väl aldrig tvingat dig till att göra saker du inte vill? Far och jag?
    – Inte? Tror ni att jag vill följa med på alla era små utflykter? Alla picknickar och släktbesök i Arboga och såna saker?
    – Men du har ju alltid följt med. Vi har aldrig tvingat dig.
    – Jo, det har ni.
    – Nämen, nu sitter du här och ljuger.
    – Alltså ni har inte sagt det rent ut, men varje gång jag uteblir så blir det ett jäkla gnäll. Kommer du till exempel ihåg när ni åkte till moster Helga en gång och jag var inte med för jag skulle träffa några kompisar? Det var som att vända på en hand och hälla ut det man hade i den, du bara blev grinig. Det kom på en gång, liksom.
    Hon satt tyst. Hon försökte komma på något att säga. Hennes mun betedde sig som en fisk som just fått smakat på det vi kallar för luft. Det här kan inte vara något nytt för henne. Ändå verkade det som om det var det. Det kanske nu var första gången hon lyssnade på riktigt.
    – Så du menar att du verkligen inte ville följa med de gånger du gjorde det? frågade hon.
    – Men Martina, sa jag, är det här första gången Hans säger det här till dig?
    – Ja, det är det. Det kunde jag inte tro, jag vet bara att Hans har varit så distanserad. Jag trodde att de här besöken hjälpte honom. Att väcka tillbaka minnen från förr, om du förstår vad jag menar. Han var ju så lycklig när han var liten. Jag tänkte att jag skulle ta honom tillbaka till den tiden.
    – Okej, jag kan förstå hur du har tänkt. Men det är viktigt att du lyssnar på Hans. Han är din son, men han är också en egen människa. Men vet ni vad? Tiden är tyvärr ute och det känns elakt att avbryta så här, men jag har en till patient inbokad efter er. Tyvärr. Ska vi säga samma tid nästa vecka? Så kan vi fortsätta där vi slutade. Skriv gärna ner lite saker om vad ni tycker om det här till nästa gång. Okej?
    De gick med på det. Jag skakade hand med dem och de gick ut ur rummet.

Jag reste mig upp och ställde mig på samma ställe som Hans hade ställt sig på. Tittade ut genom samma fönster och såg samma vilande och förvirrade stad som alltid väntade utanför fönstret. Jag förstod också hur han känner sig. Där går de, Hans och hans mamma. De gick nedför gågatan som man mer eller mindre ser från mitt fönster. Vissa går åt ett håll, andra går åt ett annat. Där kommer Lena, min nästa patient. Hon ser ovanligt optimistiskt ut. Den senaste tiden har hon varit så nedstämd. Men härifrån ser jag ett leende, lika stort som min lust till henne, på hennes läppar. Vad jag vill ha henne. Men det vore oetiskt. Det skulle heta att jag förförde en patient, utnyttjade min position för att få smaka på lite mus. Men det skulle inte vara sant. Jag skulle vilja ha henne för den hon är. Människan bakom all saftigt... ja.... För visst är hon en riktig godbit, men det är inte det som är det viktiga. Det var som någon smart människa en gång sa: När lampan är släkt spelar det egentligen ingen roll hur ens partner ser ut, för då ser man ju i alla fall inget.
    Det tycker jag var riktigt smart sagt. I och för sig ligger det kanske en underton i det hela att det spelar roll, när lampan är tänd, alltså. Rent teoretiskt. Men Lena är något speciellt. Både hennes yttre och inre skiner av skönhet. Hon är som ett erbjudande i en affär. Jag kan se det framför mig; Just denna månad kan du köpa Lena med en underbar personlighet och få en vacker kropp på köpet! Gäller så långt lagret räcker, dock endast till 31 juli. Bara tanken är ju helt absurd. Men tänk om. Visst har hon sina mörka sidor, men precis som i en annons ser man bara fördelarna och jag har en tendens att göra det när det gäller Lena. Det kan vara farligt att göra så. Speciellt när jag har ett ansvar. Hon litar på mig i min roll och, rent psykiskt, är hon väldigt svag. Hon får svårt att skilja på rätt och fel i ett sådant läge. Även om hon snart kan betraktas som rehabiliterad.

Hon knackade på min dörr.
    – Kom in, sa jag efter att återigen satt mig i min stol.
    – Hej, sa hon med samma leende som jag sett på hennes läppar nyligen.
Hon tog av sig jeansjackan och hängde den tillsammans med handväskan på väggkroken. Paraplyet ställde hon på golvet under kroken.
    – Hur mår du idag då? frågade jag. Du var ju lite nere sist vi pratade, men nu verkar du vara lite gladare.
    – Ja, absolut. Jag mår väldigt bra idag. Trots vädret och trots att jag igår kväll mådde ganska taskigt.
    – Det låter skönt att höra. Fast få höra om igår kväll, vad var det som hände då?
    – Inget speciellt egentligen, jag kände mig lite nere bara men det var inte så kraftigt att jag tänkte på det i morse. Utan i morse var en ny dag och jag har mått jättebra idag. Gick upp sent, tog ett bad och lyssnade på lite musik. Sen får jag ju träffa dig idag också.
Jag skrattade till lite smått.
    – Ja, det är ju alltid något.
Hon skrattade. Ett fejkat skratt, det hördes på lång väg. Sedan, utan märkbar anledning, började hon låta sitt högra pekfinger vandra över det högra bröstet. Båda brösten var väl synliga i den u-ringade t-shirten. Det var då jag upptäckte att hon inte bar någon bh och det var då jag såg att brösten var klistrade mot bomullen. I den stunden kände jag mig generad och försökte att inte styra bort samtalet från det väsentliga. Etiskt. Oetiskt. Etiskt... oetiskt...
    – Hur är det med dina drömmar? Drömmer du fortfarande om din familj eller är det borta?
    – Det är mer eller mindre borta. Det händer väldigt sällan att jag drömmer den där hemska drömmen och det är mycket tack vare dig.
    – Jag är här för mina patienters skull och utan deras samarbete går det inte att hjälpa dem. Och i ditt fall tycker jag att samarbetet har gått bra. Tycker inte du det?
    – Jo, det tycker jag.
    – Det kanske till och med kan vara så att du inte längre behöver komma till mig. Det beror på hur du känner det. Beslutet är helt och hållet upp till dig.
    – Jag vet inte riktigt, sa hon.
Hon reste på sig och lutade sig framåt mot mitt skrivbord. Våra blickar möttes, men när hon tittade bort sjönk min blick en liten bit nedanför hennes ansikte. Sedan gick hon runt skrivbordet till min sida. Nu stod hon mellan mig och bordet och lutade jeansen mot bordet. Hela situationen kändes obekväm. Jag gjorde ansats till att resa på mig men hon placerade sin hand på min axel. Så jag satte mig ner igen. Att något jag så gärna ville kunde kännas så obekvämt (etiskt, oetiskt, etiskt...).
    Hon tog tag i min vänstra hand och förde den till hennes högra bröst. Samma bröst som tidigare smektes av hennes pekfinger. Jag ställde mig nu upp och kysste henne. Hennes högra hand var fortfarande kvar ovanför min som masserade hennes bröst och hennes vänstra tog tag i mina testiklar och kramade. Inte så hårt så att det direkt gjorde ont, men heller inte så mjukt så att det inte märktes. Sedan sa hon.
    – Om du tar hand om mig så tar jag hand om dig.
Sedan kramade hon lite hårdare, för att visa att hon menade allvar och släppte dem sedan. I samband med det vek jag mig lite för att sedan återta den nästan raka ställningen igen. Hennes hand som tidigare kramade mina familjejuveler var nu runt min nacke.
    Våra kläder åkte av och det gick för mig på patientsoffan med henne ovanför mig. Att jag hade gått med på det här förstod jag egentligen inte. Jag var oerhört nära att bita henne mitt under själva akten. Allt gick så snabbt. Men lyckligtvis lyckades jag lägga band på mig. Gud vet vad som skulle hända ifall jag börjat få blodsmak också. Vi låg och höll om varandra när jag kom på att dörren är ju upplåst och vem som helst kan komma in, så jag gick och låste den.

Jag satte mig på soffan intill henne och funderade. Vad hade jag gjort?
    – Vad funderar du på, älskling? frågade hon och smekte min rygg.
    – Jag är inte din älskling och det är problemet. Du är min patient. Fan! Det kommer bli så mycket skit av det här.
    – Men hur kan du säga så? Jag tyckte det var skönt. Dessutom ville jag ju och ingen behöver veta om oss. Eller hur? Jag tycker om dig så mycket förstår du.
    – Ja, jag tycker väldigt mycket om dig också, men det här är så fel. Så här ska det inte gå till.
    Regnet hade upphört. Majsolen smekte våra nakna hudar där vi satt i soffan. Den plats som många patienter, bland annat Lena, har berättat om sina problem. Öppnat sig och blottat varje problem för mig att analysera. Nu satt jag själv här. Inte för att öppna mig för någon psykolog. Utan för att jag efter en halv sekunds betänketid hoppade i säng med en patient. Det var precis vad reptilhjärnan i mig ville men det var inte vad den lite yngre delen av hjärnan ville. Förnuftet. Förnuftet visste att det här var illa. Jag lät pannan vila i mina händer och försökte få någon rätsida på det här. Hon ställde sig upp. Shakespeare sa visst att skönhet ligger endast i betraktarens öga, men hon var vacker. Hon är vacker. Det kan väl ingen säga emot och ändå ha samvetet kvar.
    – Ta på dig, sa jag. Någon kan ju se dig utifrån!
    – Oj, ja.
Kläderna åkte på både på mig och henne. Det var en riktigt jobbig och pinsam luft som lades i rummet. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag ta det här? För ungefär en timme sedan stod jag vid fönstret och funderade på hur fel det skulle vara, men vilken njutning det skulle ge. Nu har det hänt. Ibland händer bara saker, utan att man egentligen har någon som helst möjlighet att stoppa det. Men hon är väl lika delaktig hon. Hon drev ju det hela framåt. Inte jag. Jag hade det bara i mitt huvud och det är inte samma sak som verkligheten. Herregud, det känns som om jag lever i en såpopera. Hon såg att mitt huvud slets åt olika håll.
    – Alltså, ta inte för hårt på det här. Det kanske bara blir som en engångsgrej, sa hon. Vi kanske skrattar åt det här i framtiden.
Yeah, right! Vilken klyscha.
    – Ja, kanske det. Hur som helst så måste jag tänka och det borde nog du också göra. Det verkar som om du själv inte vet var du står. I vilket fall som helst har jag lunch nu. Jag ringer dig någon gång nästa vecka, jag har ju ditt hemnummer så… ja…
    – Javisst. Gör det du.
Jag förstår inte hur hon inte ser allvaret i det här. Hon kanske gör det och blundar för det. Eller så kanske det var uträknat. Eller så hände det bara. Jag vet inte. Tack och lov så var Susanne, min sekreterare, hemma på grund av förkylning idag.

När Lena hade stängt dörren efter sig fastnade min blick på dörren. Alltså, blicken låstes där, ungefär som nacken kan fastna sådär irriterande. Sedan började jag tänka på Emilia av någon anledning. Mina tankar drogs till den stund då jag för första gången insåg att jag älskat henne. Tror inte jag någonsin slutat med det, bara lurat mig själv…


Det var en onsdag om jag inte minns fel. I slutet av maj och vi gick i sexan. Den dagen hade inte varit så annorlunda mot andra dagar dittills. Det sägs att ingen dag är den andra lik och jag är beredd att hålla med, men hade någon frågat mig  då hade jag antagligen tvekat en lång stund. För även om Jocke inte var lika fientlig efter… det där, så var vi fortfarande lika obetydliga – jag och Emilia. Förutom i vår lilla värld som vi hade skapat oss. Där var vi kungar och drottningar och ingen kunde rubba våra positioner verkade det som. Samtidigt var det ingen som kände till vår egna lilla värld, det var bara vår egen och vi ville inte att någon skulle förstöra den. Då var det bäst att ha den för sig själv, som… som ett smycke för värdefullt för att ha på sig. I andras ögon förblev vi obetydliga och värdelösa, men vi visste… vi visste att det var precis tvärtom.

Solen lyste starkt i våra ögon när vi kom ut ur skolan. Det tog några sekunder för ögonen att vänja sig. Vi var på väg hem till Emilia som bodde i Årby. Det är en förort formad av betonghus. En del av miljonprogrammet som genomfördes på sextiotalet, massproducerade lägenheter som säkert bara har en funktion – att se till att ge folk någonstans att bo.
    – Du glömde väl inte matteboken nu? frågade hon
Saken är den att vi var duktiga på att komplettera varandra. Hon var duktig i matte och jag var duktig i svenska. Åtminstone var hon duktigare på matte än mig och jag i svenska än henne. Tanken för eftermiddagen var att hon skulle hjälpa mig.
    – Nejdå, jag har den i ryggsäcken, sa jag.
    – Vad bra. Du vill väl inte göra om provet som förra månaden?
    – Nej, det vill jag verkligen inte, sade jag med ett litet artigt flin.
Att gå under bron var alltid samma sak. Klotter överallt på väggarna och krossat glas på marken lite här och där. Väl framme i ett av de högsta husen tog hissen oss upp till nionde våningen.
    – Mamma är nog hemma, hon kanske är lite… förkyld, sa hon.
Jag förstod vad hon menade. Vad hon egentligen sa var snarare mamma ligger antagligen i soffan och är borta, supit igen. Jag visste vad hon menade och hon visste att jag visste, det gjorde det hela så mycket enklare men det var ändå lättare för henne att linda in det. Det var väl ett sätt att förneka det, antar jag.
    – Mmmm… sa jag och tittade ner i hissgolvet.
Det sägs att ingen dag är en annan lik, tänkte jag.

Emilia öppnade dörren sakta som för att försäkra sig om något. Visst var hennes mamma… förkyld. Hon låg på soffan i bomullsbyxor och t-shirt och märkte säkert inte ens att vi kom in.
    Vi gick in i Emilias rum och hon stängde dörren fortare än vad hon hade öppnat den förra. Jag satte mig på hennes säng och bakom mig satt en stor affisch på ett fyrhus på en klippa och en jättelik våg som ville riva ner det, men misslyckades nog. Jag tittade på hur hennes ögonbryn drogs ihop.
    – Alltså, ska vi gå hem till mig istället? frågade jag. Alltså… jag är gärna kvar här… men, ja, du vet… om du vill…
    – Nejdå, sa hon samtidigt som hon satte sig mittemot mig i sängen. Vi kommer att märka henne lika lite som hon märker oss.
    – Okej.
Matteböckerna åkte fram och det var rena tortyren. Fast det blev intressant och nästan roligt när man förstod principen. Att lära sig varje trappsteg i matten, ett i taget, var som att lära sig gå igen. Varje gång jag lyckades var det som att jag ville springa i hela mitt liv och varje gång jag kom till nästa trappsteg föll jag handlöst igen. Men det var tack vare Emilia som jag ens försökte. Om det inte hade varit för henne hade boken antagligen bara legat kvar i väskan.
    – Var det till på fredag som bokrecensionen skulle vara klar? frågade hon.
    – Ja, hur går det med den?
    – Alltså, jag vet inte… Kommer inte igång, har läst boken, men vet inte vad jag ska skriva.
    – Men hämta boken och ett kollegieblock så börjar vi med det istället. Vi har kommit långt med matten nu.
    – Okej då, sa hon och hämtade boken och ett block.
När hon satte sig i sängen igen gav hon mig en puss på munnen. Det kom bara så plötsligt och jag visste först inte hur jag skulle reagera.
    – Nej… sa hon. Jag skulle pussa dig på kinden, men du råkade vända på huvudet och det blev på munnen.
    – Men det gör inget, sa jag. Det var skönt. Kan du inte göra det igen?
    – På munnen?
    – Ja, om du vill…
Hon var först tveksam men lutade sig sedan sakta mot mig med putande mun och stängda ögon. Jag gjorde samma sak.
    Det var inte mer än en oskyldig kyss (ja, eller två då), men det räckte. Det var droppen som fick bägaren att rinna över, så att säga. Det var när jag kom hem senare den onsdagen som jag insåg att jag var kär i henne. Och jag hoppades på att det var besvarat, jag visste nästan att det var det. Jag skrev en dikt om henne också. De som inte känner mig eller henne, de som inte vet hur vi hade det skulle säkert inte ha en aning om vad den betydde. De skulle tro att det bara var en helt vanligt dikt. Men det var det inte, det var ett självmordsbrev. Det var då jag mördade barnet i mig och började min vandring mot vuxenlivet.

Emilia

Om jag fick en liten chans
som jag inte visste fanns
kanske jag skulle ta tag i den.

Du skulle aldrig bära läppglans
inte ens under skolans discodans
för du vill känna dig helt ren.

Emilia kom till mig nu
inget du säger eller gör blir tabu
gör allt för att ha dig här & nu...

Men det var ingen som fick se den för jag gömde den. Jag vågade inte visa den för någon. Inte ens Emilia. Tanken med självmordsbrev är ju att de ska bli lästa, men på något sätt tyckte jag att det räckte att jag hade läst den. Någon kunde skratta åt det.


Marianne klädde Elias och lade ner honom i barnvagnen. Hon tänkte på hur Erik brukar klä Elias med plagg som inte alls matchar varandra. Visst, han är fortfarande en liten bebis, men någon ordning fick det väl ändå ta och vara.
    – Nu ska vi ta och gå en liten promenad du och jag, sa hon till Elias med en sådan där gäll, men samtidigt gullig, röst.
Elias bara tittade på henne oförstående. Vadå promenad? Vad är det för något? var det som hans blick ville säga. Hon satte ner honom på golvet och tog fram kläder som hon tyckte passade bra ihop. Sedan satte hon sig själv på golvet och började klä på honom. Elias var nyfiken på sina fingrar. Vad var det för saker som sitter där? Så han stoppade in sin knutna näve så långt in i munnen som det gick. Marianne log när hon såg det. Hon lånade hans hand ett tag för att ta på honom en tunn ljusblå tröja. Vad gör du, mamma? frågade hans blick.
    – Så, varsågod, nu får du tillbaka din hand. Hihi.
Ett leende, lika stort som Atlanten, lyste i hans ansikte och viftade armarna upp och ner.

Regnet hade slutat för en stund sedan och nu lyste solen som den borde mitt i maj. Marianne kände hur solen svepte in henne i välbehag. Det var skönt ute. Vår. Med vagnens handtag i handen styrde hon stegen mot stan. Det som tidigare var en korsning höll nu på att byggas om till en rondell. Precis som alla andra korsningar i Eskilstuna skulle också den här byggas om. Sak samma egentligen, det var inget Marianne brydde sig om. Hon ville bara att det kunde ta och bli klart snart så att det blir lättare att gå här igen. Elias kan ju ta skada av allt som flyger i luften nu så här när de håller på och bygger om.
    När hon kommit en bit bort ifrån byggandet blev hon lättad. Hon tyckte bara att det var skönt att inte vara i närheten, speciellt när Elias är med, förstås. De höll på och göra en rondell vid Kloster kyrka också, nere vid stadsparken. Men inte idag, av någon anledning. Det tyckte Marianne bara var skönt. Hennes mobiltelefon ringde. Hum hum från Hummlegården. Hon svarade.
    – Hallå Emilia!
    Emilia är en av hennes väninnor. De träffades på Komvux för en massa år sedan. Det var på den tiden de jagade poäng och tentor ihop. En idag begagnad tid. Emilia och Marianne blev föräldrar ungefär samtidigt, så förutom en stark vänskap har de också jämnåriga barn.
    – Hej! Vad gör du, du svarade inte hemma.
    – Nej, jag tog en promenad med Elias ner till stan. Hur har du det då?
    – Jodå, det är bra med mig. Men varför sa du inte till mig så kunde jag hänga på? Jag kände för att gå ner på stan så, berättade Emilia.
    – Jag vet inte, tänkte inte på det. Blev bara så. Förlåt, hoppas du inte tar illa upp.
    – Nejdå, jag bara undrade.
    – Men gör så här då om du känner för det, att kom ner så går vi ner på stan en stund. Jag är vid Kloster nu, så om jag sätter mig i stadsparken så länge så kommer du ner och så… Ja…
    – Javisst, gärna. Det tar ju en liten stund. Men jag kommer. Okej?
    – Mmm. Det gör inget, det kan bara vara skönt att sätta sig i solen en stund, sa Marianne.
    – Men då säger vi så så länge. Okej? Ses snart.
    – Det gör vi.
Klick. Marianne lade ner sin Nokia 3310 och gick sakta fram. Hon satte sig ner vid en parkbänk med tillhörande bord efter att ha torkat av med pappersservetter. Det var inte så blött, men tillräckligt för att kunna vara obehagligt. Hon tog fram sitt A5-block som hon nästan alltid försöker att ha med sig. Men alla korsningar som höll på att förvandlas till rondeller i tankarna började hon skriva.

Någonstans sitter en elak bov.
Folk med pengar har ett behov
att bränna sig i den öppna spisen,
när de egentligen borde fylla frysen.
Är det bara jag eller har världen blivit stum?
Jag kanske sover, det kanske bara är en dröm.

För ingen säger något, det är så tyst.
Tystnaden känns som en förgiftad kyss
som du har gett mig, sövt mig, kvävt mig.
Så att kärleken ska vara större, sig?
Ja, jag vet inte. Säg till om jag har rätt.
Det känns faktiskt så på något sätt.


Emilia lade på telefonen. Varför hade inte Marianne frågat henne om hon ville med? Hon visste ju att hon gick hemma och inte hade mycket att göra. Ett telefonsamtal var hon väl värd? Eller hur? För Emilia hade det tråkigt och hon trodde (men var inte säker) att Marianne visste det.
    Igår blev hon lite sentimental och letade i långtråkigheten fram en gammal kartong i källaren. Hon hade ändå ingenting att göra och fick bara för sig att ta upp den till lägenheten. Komprimerade minnen, så prydligt lagda i en kartong som lika gärna kunde gestalta anonymiteten själv. Skamligt, egentligen. När man inte vill ha saker kvar längre, men fortfarande är tveksam på att göra sig av med det, då hamnar det i en kartong och göms undan. Som om det vore hemligheter, damm under mattan, ungefär.
    Och visst hade hon hittat minnen i kartongen. Den där duken som hon hade sytt i syslöjden i femman, till exempel. Hennes föräldrars bröllopsfotografi, några diplom från simskolan och en massa fotografier bland andra gömda skatter. Det var några bilder på henne och Stefan, åh denne Stefan. Emilia och Stefan har en annorlunda historia bakom sig. Någon gång för länge sedan trodde hon att de skulle vara de för evigt och sedan försvann han bara. Det hela startade, tänkte hon någon gång i lågstadiet. De båda hade varit lite egna, de hade inte riktigt hittat sina platser i klassen. Eller i samhället, snarare, tänkte hon. Jag undrar om vi ens har gjort det än… De båda var de som i stort sett valdes sist på idrotten, de var de som satt ensamma i matsalen och det var de som det antagligen pratades mest om i skuggorna. De spenderade så mycket tid tillsammans som varandras sköldar att de tillslut blev kära i varandra. Kanske var det ömsesidig sympati, kanske var det att de kände igen sig i den andres ögon eller kanske var det något annat. Det hände och idag vet Emilia inte exakt varför. Det blev till och med så att de tog varandras oskulder. Hormonerna flög vilt omkring en kväll under stjärnorna när de började kyssas. En sak ledde till en annan och ja…
    Men så en dag, någon gång i nian, var han som bortblåst. Emilia såg inte honom eller hans föräldrar längre men hon träffade honom efter något år. Då såg han helt förstörd ut. Emilia frågade honom vad som hade hänt, varför han bara hade försvunnit sådär? Han hade bara sagt en sak och gått vidare. Förlåt. Det var allt, men hon såg i hans ögon att han menade det. De ögon hon en gång föll för var nära att ruttna bort. Varför hade hon ingen aning om men med tiden lärde hon sig att acceptera situationen. Bara ett halvår senare träffade hon Mats. Hennes nya själfrände. Det var ögonen då också. Det var Mats ögon hon föll för – och hans händer. Lika omsorgsfulla och mjuka som ögonen.
    Det var ganska mycket som den där gamla lådan rev upp. Det var igår hon tog upp och tittade i den, sedan lät hon den stå i hallen för att hon skulle ta ner den senare. Längst upp i lådan låg en bild som hon hade tagit. Den föreställde Stefan som kysste henne på kinden. Hon tog en sista titt på kortet innan hon gick ut i farstun och låste dörren.


Marianne lade ifrån sig pennan och drog lite på barnvagnen fram och tillbaka. Drog den sedan till sig och lade armarna i kors på kanten och tittade ner.
    – Heeej, ligger du här, sa hon och kittlade Elias på magen.
Hon log och en tanke slog henne. Jag vet inte om jag skulle klara mig om du försvann. Du är mitt allt. En hemsk tanke. Hon sköt bort den. Det var inte något hon ville lägga ner sin energi på då hon hoppades att det aldrig skulle ske.
    – Neee, du är min för alltid. Hihi.
Nu såg hon Emilia i ögonvrån.
    – Hallå, sa Marianne med ett leende.
    – Hallå, gumman, sa Emilia och kramade Marianne.
De tog sina barnvagnar och började gå över Nybron.
    – Hur har du haft det då? Vi har inte hörts nu på några dagar, sa Emilia.
    – Jag har haft det bra, eller ja, jo… jo, jag har haft det bra. Det blir lite långtråkigt ibland. Hur har du själv haft det?
    – Ja, jo, jag känner igen det där att det blir lite långtråkigt ibland.
    Det var något i Emilias röst som inte hörde hemma där, tyckte Marianne. Var det sorg? Stress? Något var det. Emilias blick verkade fästas i marken ibland och ibland någonstans långt bort. Som om hon sökte efter något i horisonten.
    – Men hur är det? frågade Marianne. Har det hänt något?
    – Njae, inget speciellt. Jag och Mats har bråkat en del på sistone.
    – Jaha, vadårå? Är det att han dricker? Sa han inte att han skulle lugna ner sig på det där?
    – Jo, men att säga något är en sak, att göra det är en annan. Jag tycker att det är så äckligt det där när han kommer hem sent på fredag- och lördagkvällarna. Han brukar vara lika full som hans plånbok brukar vara tom.
Emilia skrattade till när hon uttalade den sista meningen, som hon själv tyckte var ganska kul.
    – Ja, det är ju inte så kul det där.
Marianne tyckte synd om Emilia. Erik har aldrig varit någon som dricker mer än vad han borde. Visst brukar han ta lite grann ibland, men han blir aldrig jobbig. Det blir Mats vid vissa tillfällen, har Marianne erfarit. Hon kom ihåg nyårsafton 99-00, millenniets första natt. En ny tid stod för dörren. Mats hade sin glädje bakom sig på tolvslaget, då han satt och halvsov i deras fåtölj. En hel värld firade det nya årtusendet och han satt och nästan sov bort det hela. Marianne minns fortfarande lukten. Det var lukten av fem svettiga sjömän på utedass Mats andades ut. Kanske en underton av kokos också.

De kom ner på stan och gick in i olika klädaffärer, Emilia hittade en tre kvarts t-shirt på H&M som hon köpte. Annars var det inte mycket de hittade. Marianne ville ha något att läsa. Hon hade fått en så stor läslust de senaste månaderna. Bok efter bok, sida efter sida, mening för mening passerade hennes hornhinnor. Så de gick in på Akademibokhandeln.
    – Jag känner för något läskigt nu, sa Marianne.
    – Jaha, jag läser inte så mycket, så jag känner inte till så många författare.
Men det var en pocketbok som hon fäste blicken på. Omslaget var mörkt, såg ut som om bakgrunden skulle föreställa rost eller något. Motivet var ett barn. Ett dränkt barn. Det skulle kunna föreställa ett sovande barn om det inte var för håret. Håret visade att kroppen var täckt av vatten. Var det en pojke? Eller var det en flicka? Marianne tyckte att det var svårt att se. Den hette »Låt den rätte komma in« och var skriven av någon som heter John Ajvide Lindqvist. Honom hade Marianne inte hört talats om men den verkade bra, tyckte hon. En roman om vampyrer i Stockholm som utspelar sig i början av 80-talet. Bara det låter bra.
    – Den här ska jag ha, sa Marianne.
    – Uh, ja, den ser lite läskig ut. Om det är vad du vill ha så visst. Jag skulle nog inte vilja läsa den.
    – Nej, det behöver du inte, för det ska jag göra, sa Marianne i en lätt sarkastisk ton. Om du läser den först så blir den ju utläst.
De brukade dra sådana här ganska låga skämt lite då och då.
    – Jaja, skyll dig själv. Vill du slösa bort pengar på att få mardrömmar så visst.
    – Till skillnad från vissa är man ju immun mot mardrömmar.
Hon betalade för boken och de gick och satte sig och fikade. Konditori Amarant hade två fina bakelser de skämde bort sig med.


Oskar vaknade sent. Inte förrän halv tolv öppnades hans ögon och blottade en ny dag. En ny dag, men fortfarande samma skit, tänkte han. Lägenheten stank instängdhet och övermogna bananer. Dags att öppna fönstret, var nästa tanke. Han drog upp persiennerna och den starka solen stekte hans nakna bröst och han kände ett obehag. Öppnade fönstret och frisk luft smög in. Det var som om den friska luften inte riktigt ville komma in. Det är som att försöka bada en hund som är rädd för vatten. Idag var det dags att gå ner till Arbetsförmedlingen, tänkte Oskar. Igen. Det var inte första gången och med största sannolikhet inte den sista.
    Magen bubblade. Kanske var den där drycken han fick i sig igår kväll. Det kan inte vara bra att göra så, tänkte han. Men det fanns en möjlighet och han valde att ta den. En möjlighet att stilla kroppen från det där jävla suget. Det ligger ett litet sug i honom nu också, bakom huvudvärken. Nej, nu var det dags att ta en dusch och sedan gå ner till Arbetsförmedlingen. Eller kanske ett bad först. Oskar öppnade den nästan tomma kylen och tog med sig en femtio centiliter stor Lapin Kulta in i badrummet. Drog igång badvattnet och skruvade på varmvattnet. Kände på det. Jodå, varmt rinnande vatten i den ena handen och en kall ölburk i den andra. Det var perfekt. Nästan.
    Han öppnade burken, tog några klunkar och ställde den på badkarskanten. Tog av sig sina kalsonger och sjönk naken ner i det varma vattnet. Han smälte, huden kokade. Han funderade på om han kanske är på väg att bli förkyld. Det skulle inte vara någon höjdare, direkt. I så fall får man ju hoppas att det blir regn. Man blir hellre förkyld under sämre väder, det gör det mindre illa, på något sätt.
    Försiktigt tog han burken av aluminium och förde den till munnen. Den kalla drycken kylde ner hans varma bröstkorg och han glömde bort sitt liv för några sekunder. I några sekunder levde han i ett Ingenting för att sedan vakna till. Det kom som en smäll i ansiktet, som ett ja, just ja… Han låg länge i vattnet. Så länge att det hann kallna. Ölen tog slut och han reste sig upp för att duscha. Han hade tvålat in sig och vattnet sköljde bort tvålen varsamt. Så varsamt.

I brist på rena kläder tog Oskar på sig de kläder han hade haft igår. De luktade unket. Den dusch som nyss hade renat honom glömde hans hud nästan bort när gammal bomull snabbt och skoningslöst täcktes över hans kropp. Kylen gapade nästan tom. Några till burkar, ett paket Lätt och lagom och en gammal mjölk som han borde slänga ut. Han ska göra det. Någon gång.
    Han gick ut och solen stack i ögonen. Det tog en stund för dem att vänja sig vid ljuset. Han funderade på om han skulle tacka Lennart för ölen från igår. Men Oskar hade ingen lust att prata med någon just nu. Han mådde inte riktigt bra. Han var nog på väg att bli förkyld. Huvudet värkte. Vägarbetare håller på och bygger en rondell och det ljud de för ekar i Oskars huvud. Värker i Oskars huvud. Han vill bara härifrån. Gärna till det där Ingenting han befann sig i när han låg i badet. Det skulle vara skönt. Helst skulle han vilja ligga kvar i badet hela dagen. Det har funnits dagar då han faktiskt gjort det.
    Men nu var han där han var. På väg till Arbetsförmedlingen som så många gånger förut. Kanske skulle det leda till något, men han trodde inte det. Varför skulle det göra det den här gången? tänkte han. Han kom ner på torget och stannade vid den bänk där han bara timmar tidigare satt. Tänkte på Lennart. Han kanske skulle besöka honom i alla fall. Det fick bli en senare fråga, tänkte han och fortsatte. När han kom upp på Kungsgatan förde han blicken till det han visste att han inte borde titta på. Systembolagets välkommande glasdörr som öppnade sig när man närmade sig och hyllor fyllda med bedövningsmedel. Likt ett barn på julafton som känner på julklapparna vill Oskar bara styra stegen mot glasdörren. Varför flyttade de samtidigt som Arbetsförmedlingen? Är det något slags överenskommelse dem emellan att alltid vara på samma plats? Det är ju nu så här när man ser flaskor, pappkartonger och de mörkgröna plastpåsarna man verkligen vill gå in. Hade han inte tagit den där Lapin Kultan till badet så hade han gått in. Men burken hade lugnat ner suget till en nivå som gick att hålla på avstånd. Han kände sig stolt.