Jefferson & Sally

Efter ett litet irritationsmoment, som gick ut på att rabattlapparna vi hade med oss inte gällde på "reducerade priser", och var därför tvungna att betala det fulla "reducerade" priset startade en riktigt bra film. Med några få undantag så har Disney släppt musikal efter musikal med varierande kvalité. Trailern till Wall-E säger inte så mycket om filmen i sig eller handlingen, vilket skulle kunna betyda både det ena och det andra.

Så när den imaginära kameran zoomar in till ett öde landskap som för tankarna till såväl Bilar som I am Legend vet betraktaren inte riktigt vad den ska väntar sig. Snart nog står det klart att Wall-E är ensam kvar likt Robert Neville i just I am Legend. Något har gått riktigt snett upptäcker man ganska tidigt i historien. Jorden är full av skräp och allt som är kvar är Wall-E som sorterar soporna. Men så hittar han en växt i ett gammalt kylskåp…

Det bästa med hela filmen är själva konceptet. Äntligen har Disney/Pixar tänkt helt tvärt om och haft så lite konversation som möjligt och lämnat så mycket åt uttryck och liknande som möjligt. Det är lite av en pånyttfödelse av det Walt skapade för evigheter sedan med kortfilmerna. Fast snyggare och i långfilmsformat.

Läs även andra bloggares åsikter om walt disney, wall-e, disney, pixar, bio, media, bilar, i am legend

Egentligen är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till den här filmen. Som fan av serien blir det både bonus och besvikelse, på sätt och vis. Om vi börjar med upplägget så skiljer den sig lite från förra filmen. Fight the future var en historia som utspelades sig mitt i karusellens klimax och den här filmen tar vid några år efter att serien slutade. Det betyder också att - och det är här jag har min största beslutsångest ligger - huvudkaraktärerna flyttas ut lite i periferin. För å ena sidan är jag glad över att de skippade den lite utjatade ufon-i-skyn-som-regeringen-mörklägger-historien och istället koncentrerade sig på en mer lätthanterlig historia. Å andra sidan kommer historien aldrig igång och det känns mer som ett dubbelavsnitt än en film.

Scenuppbyggnad är något Chris Carter kan, så den är det absolut inget fel på. Det finns en början, en mitt och ett slut. Men det är fortfarande något som fattas och jag tror att Fox, Carter och gänget har haft en övertro till seriens cred. Och hur tänkte de när de anställde Amanda Peet och rapparen Xzibit som Mulder och Scullys spin-off? Robert Patrick och Annabeth Gish gjorde ett mycket bättre jobb under seriens slutskede som John Doggett respektive Monica Reyes. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker dessutom det är synd att en personlig favorit som Skinner (Mitch Pileggi) inte dyker upp förän mot slutet.

Det intressanta med I want to believe är att det verkar vara en film varken för fansen eller för att frälsa nya. Istället hamnar den mellan stolarna för att tillfredställa alla och då går man helt enkelt inte i mål - det är en omöjlighet att tillfredställa alla. Ett tydligt tecken på att det inte är en historia för fansen är att det inte ens är ett Arkiv X-fall, radarparet hjälper FBI med ett fall med övernaturliga inslag. Det finns några refferenser. De jag märkte var i första hand blyertspennorna i taket, Skinners och Scullys konversation (se nedan) och filmens titel som spelar på Mulders poster som har blivit lite av en kultgrej.

Konversation mellan Scully och Skinner (cred: imdb)
Skinner: I know Mulder. He’d get to a phone and call first. He wouldn’t do anything crazy.
[Scully stares at him]
Skinner: Well, not overly crazy.

Läs även andra bloggares åsikter om arkiv x, x-files, chris carter, film, imdb, fight the future, mulder, scully, david duchovny, i want to believe, övernaturligt, tv-serie, 20th century fox

Där stod den i hyllan på Åhléns bland andra dvd-fodral. [REC] hette den och väckte mitt intresse. Hade inte hört talats om den tidigare, men konvolutet gav intrycket av att det var en välgjord alternativ skräckfilm a ‘la The Blair witch project.

Det visade sig att det stämde och den var bättre än vad jag trodde den skulle vara. Tittaren sveps direkt in i verkligheten på en helt vanlig brandstation i Spanien. En helt vanlig kväll. Det sker i form av en reality-serie med filmens huvudperson - seriens reporter. Mitt i natten får de ett larm och tv-teamet (två personer - kameramannen och reportern) följer med i brandbilen. Väl inne i huset inser de att det inte är en vanlig utryckning.

Att filmen är på spanska och inte engelska/amerikanska höjer snarare än sänker faktiskt filmen. Amerikanska filmer har vi sett många av och har därför på sätt och vis förlorat lite av trovärdigheten. Inte det att en automatiskt blir mindre trovärdig för att det är på engelska. Men det är som om det är en signal som säger åt hjärnan - "det här är teater". Tycker jag i alla fall. Det märks speciellt i andra-språk-filmer som till exempel denna, Ringu (The ring), Ju-on (The grudge), Sleepwalker (svensk, faktiskt), Den osynlige och Tre vänners Det okända. Tyvärr gör våra vänner i väst kopior av alla dessa (förutom den sistnämnda). I oktober släpps den amerikanska versionen av [REC] som Quarantine. Den femte december kommer den till sverige.

[REC] är en film jag rekommenderar till alla som vill ha en bra skräckfilm som skiljer sig från mainstream. Den har en rå realism över sig i stil med 28 dagar senare och skakiga scener som i The Blair witch project. Och en bra berättad historia. Se den innan Quarantine kommer i vinter.

Här är den spanska trailern.

Läs även andra bloggares åsikter om [REC], tre vänner, spansk film, skräck, zombie, Quarantine, The Blair withch project, media, film, kultur, reality tv

Igår hade den animerade Bee movie sverigepremiär. Salongen jag idag satt i tog runt 160 personer och det satt nog 100-130 barn där. Förutom mig och min kompis (och kanske någon till) hade ingen passerat 12 år och skaffat barn i den salongen. Ja, du förstår vad jag menar…

Med all rätt eftersom att det är en barnfilm vi pratar om här. Jag hade i och för sig väntat mig en ganska vuxenanpassad film alá Shrek eller Hitta Nemo då komikern Jerry Seinfeld har skrivit manus och producerat. Men så var inte fallet, direkt. Det han och gänget på Dreamworks inte har tänkt på här är att barnen kommer tycka om filmen ändå. Även om den innehåller vuxenskämt.

Inte sagt att den är dålig för det. Filmen innehåller en välskriven handling som levereras väl. Biet Barry har precis gått ut ur college. Det är först då han inser den bittra sanningen om hur bisamhället fungerar. Han blir besviken och bryter mot lagen genom att börja kommunicera med en människa…

Jag tittade på den svenska dubbningen då originalvarianten inte visades i min stad. Och den (dubbningen) var hyfsad gjord med svenske komikern Andreas Nilsson i Seinfelds skor. Det blir nog en del missar på grund av språkskillnader. Till exempel såg jag i trailern när de (Barry och människan) pratade om TiVo (något i stil med hårddisk-dvd och digitaltv-boxarna med hårddisk som möjliggör inspelning och pausning av live-tv) och det liksom "översattes" till trådlöst bredband. Hmm…

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det är en bra barnfilm som levereras duktigt, men som kunde ha anpassats mer för vuxna. Har du barn som gärna vill se den så gå och se den, men barnen kommer att tycka om den mer än dig troligen. Vänta annars till den kommer ut på dvd, det blir billigare. Det här är ingen film som måstes ses på bio.

Andra bloggar om: Bee movie, Seinfeld, Dreamworks, bio, TiVo, media, kultur, barn

Boken kom till mig som en uppgift egentligen. Det var under en kurs på Mälardalens högskola där vi skulle läsa en bok med en författare som antingen inte var västerlänsk eller som inte skrev på (eller var översatt till) rikssvenska. Ett öga rött var lite som förslaget från lärarens sida och visst tänkte jag. Varför inte? Det tog ett några sidor innan rinkebysvenskan flöt på bakom mina ögon. Men när det väl hände - oj, vilken bok! Nu har den blivit film och jag är absolut inte besviken.

Ett öga rött handlar om Halim som genomgår en väldigt svår identitetskris. Filmen börjar med att han skriver i sin dagbok att han inte har någonstans han kan kalla för hem. Han är född i Sverige, men inte hans föräldrar, och de bor i en förort till Stockholm. Modern avlider tidigt i filmen och fadern bestämmer sig för att få en nystart i livet. Ny lägenhet. Nytt område. Och ny attityd. Pappan gör vad tror är bäst för honom och Halim genom att bli svenskar. The real deal. Surströming, Kalles kaviar, ABBA, Ulf Lundell… Halim går på offensiven och gör precis tvärt om.

Det är produktionsbolaget "Tre vänner" som står bakom den här filmen vilket inte alls är fel, för de kan sin sak. De står bakom produktioner som bland annat "Svensson, Svensson", "Cleo", "Det okända" och ICA-reklamfilmerna. Jag kände mig engagerad och brydde mig verkligen om hur det skulle gå för Halim genom nästan hela filmen. Det är sällan i svensk film som i alla fall jag känner för karaktärerna. Det är nog också mycket tack vare att Jonas Hassen Khemiri skrev en sådan bra bok från början. Dessutom är den där melodiösa slingan som hörs i bakgrunden ett flertal gånger så universial att den både roar och engagerar beroende på hur den lägs fram tillsammans med scenen. Atmosfären påminner om den i Förortsungar (som också var väldigt bra), men en film jag ofta kom att tänka på vid flera tillfällen var Mick Garris "Riding the bullet". Sofia Bach är för övrigt underbart ironisk vilket förhöjer atmosfären.

Svensk film är, som jag antyder här ovan, riktigt dåligt rent generellt. Men det finns vissa guldklimpar och "Ett öga rött" är en av dem. En liten kul kommentar är dessutom att under en intervju sade Khemiri att folk som hade läst den här boken och sedan läst hans nästa - Montercore (som är skriven på rikssvenska) - har berömt honom för att han har blivit mycket bättre på svenska. Ett öga rött skrevs inte på rinkebysvenska för att han hade problem med språket, utan för han valde det. Något de också, som en parantes, kommenterar i filmen.

Om du inte sett den - gör det.

Det här får mig nästan deppig alltså. Såg Dogges nya video. Eller vad det var. Tankarna dras till Markoolio - fast mycket sämre. Missförstå mig inte, jag tycker Markoolio gör ett bra jobb (med det mesta han har gjort i alla fall). För han är i alla fall tydlig med vad han menar.

Alltså allting finns ju av en anledning - att man vill säga något, man kanske vill sälja så mycket plattor som möjligt, eller att folk ska vara jävligt glada när de hör låten eller så vill man bara synas och höras. Det finns flera anledningar men här är det oklart vad Dogge egentligen vill. Det börjar som om det skulle vara en rapvideo - vilken som helst - men resten känns som ett sjukt snuskigt barnprogram utan något att säga.

Jag som bara älskar serien Simpsons kommer att tänka på ett avsnitt där amerikanska flottan släpper en popvideo där Bart, Millhouse, Nelson och någon till blir nya N*sync ungefär. Alla som ser videon - som inte handlar om någonting - får ett starkt begär att söka till just flottan. Lisa undersöker fenomenet närmare och upptäcker att baklänges blir refrängen "join the navy now". Det här blir ungefär samma sak. Är det Stringtrosornas Riksförbund som betalat det här?

Andra bloggar om: Dogge, Markoolio, video, Aftonbladet, media

Vill du se film gratis & helt lagligt? Det kanske blir så i framtiden, men redan nu bjuds det på ett smakprov. Öppen källkods-program utvecklas, till skillnad från stängda dito, främst av användarna och den animerade kortfilmen "Elephants dream" är ett bra exempel.

Animerade filmer görs i ett 3d-program som tillexempel "3d studio max" eller "Maya" (båda ägs idag av Autodesk). Medan "Autodesk 3d studio max" kostar 42 000 kr (hos den svenska återförsäljaren Jeppson) per licens finns en motsvarighet som inte har varit med lika länge, men som ska klara det mesta som konkurenterna gör. Kan du gissa vad den kostar? Nada. Blender kostar inte en krona att ladda ner och använda.

Det var det några från Amsterdam som tog vara på och bjöd in sex personer från skaparna/utvecklarna av Blender. Tillsammans med sina gäster skapade de den första "öppna filmen". Det är ett nytt koncept som börjar dyka upp - open movie - som går ut på att filmer görs med öppen mjukvara (som nästan uteslutande är kostnadsfritt) och läggs upp på nätet utan att skaparna tar betalt. Sedan hoppas de att folk generöst skänker pengar till projektet och/eller köper en DVD-kopia för någon hundralapp.

Tanken, som jag har förstått den, är dessutom att andra filmskapare ska kunna göra egna filmer med "Elephants dream" som grund. På deras hemsida går det att ladda hem filmen i flera olika format, en "making of", manus och produktionsfilerna. Det märks också på filmen. Jag har själv sett den och den är bra gjord. Känns bara lite som att den tar slut precis när den börjar (den är cirka 12 minuter). Men det är nog troligen just för att det bara ska vara en början, något att kunna arbeta vidare på.

Varför bjöds då de sex personerna från Blender in? Jo, för att filmskaparna och Blender-utvecklarna skulle jobba som ett team och det uppstod en win-win-situation. Filmskaparna fick säga till vad de behövde i programmet och utvecklarna fick direkt något att testa programmet på. Alla blir vinnare.

Det är väl också ett sätt att visa produktionsbolag att det behöver inte kosta flera miljoner att producera en film. Kanske att ta i, men säger Franska revolutionen dig något?

Vi säger så. Kärlek.

Andra bloggar om: Open movie, Open source, Elephants dream, Blender

Det allra första smakprovet vi fick av Kents senaste platta var låten "Ingenting". Och jag visste inte vad jag skulle tycka. Är det här Kent? Njae, det kändes såsär. Då tyckte jag bättre om b-sidan "Min värld" som smakade mer Kent. Sedan kom albumet, jag trycker på play och lyssnar förväntansfullt. Kommer de att överträffa "Du & jag Döden"? Första spåret "Elefanter" gav mig förhoppningar om att de kunde vara nära, även om just öppningsspåret kanske skulle vara lite svag.

Sedan tog det stopp. Låt efter låt kändes fel. "Columbus" och "Våga vara rädd" fastnade jag för ganska snabbt. Tankar som "de kunde väl ha släppt en till ep då" dök upp i mitt huvud. Lyssnade lite mer på skivan  och upptäckte att "LSD, någon?" var en av de bästa låtar de hittills har gjort (top20 eller kanske top10). "Elefanter" växte, precis som "Generation ex" och "Berlin".

Efter ett tag slog det mig; precis så här kände jag inför Roxettes album "Room service" (även om första singeln till den, till skillnad från här, var en av de bästa Gessle har kliat fram). Den plattan tycker jag idag är en av deras bästa. Så vad jag vill säga med det här är att när en grupp eller artist släpper något som går ifrån deras tidigare mall lite mer än vanligt kan det uppfattas som sämre. Men ibland handlar det bara om att skivan kräver några lyssningar för att kunna uppskattas.

Andra bloggar om: Kent, Roxette, Tillbaka till samtiden, Gessle, Room service, Du & jag Döden

Affischen utanför den lokala videouthyrningen (eller i skyltfönstret om vi ska vara noga) fångade mig när jag cyklade förbi. Ett mörkt ansikte nerklottrad med svart… bläck? I vilket fall väckte den mitt intresse och jag ville se vad det var. Det var "The number 23" med Jim Carrey i huvudrollen. En thriller. Kunde det verkligen stämma? Antagligen.

Inte bara det att Carrey gör det bra, han gör det riktigt bra. Jag personligen är lite svag för psykologiska thillers, men brukar bli så trött mitt i när man redan har förstått hur det kommer att sluta. Inte i den här filmen. Joel Schumacher lyckades lura mig flera gånger i den här och efter en sisådär 60 70% så kommer jag på mig själv att tänka "vad skönt att man inte fattar hur det kommer att sluta".

Det intressanta med den här filmen är att det egentligen är två berättelser som löper parallelt och sedan närmar sig varandra. Carreys karaktär Walter Sparrow får en bok av sin fru, börjar läsa den och upptäcker att "nämen, den här handlar ju om mig". Desto mer han gräver i det, desto mer verkar det stämma. Hur kan det vara möjligt? Se filmen, så får du svaret.

Jag personligen hoppas att Carrey kommer att göra fler sådanna här roller (han spelar dessutom bokens karaktär Fingerling - en tuff detektiv, tänk er Sin City, Max Payne…) Så att de som påstår att han är en sämre skådespelare för att han endast kan spela en typ av roller inte längre kan bygga sina argument på det. Nu har han själv byggt på de tankegångarna med filmer som "Cable guy", "Den galloperande detektiven", "Liar, liar" och "Bruce Almighty". Men det verkar som om han vill tvätta av den stämpeln med filmer som denna och "Eternal sunshine of a spotless mind". Bara de marknadsförs. För jag tycker att de två senast nämnda filmer försärnar mer uppmärksamhet än vad de fått.

Vi säger så. Kärlek.

För ett tag sedan (i våras, har jag för mig) hörde jag talats om en film som skulle komma vid namn Disturbia. Utan att veta något mer om den lät det bara som en mysko titel till en rulle jag inte kände till. Sedan gick det ett tag och jag såg en trailer till en film som verkade intressant. Den hette Disturbia. Nämen, det är ju den, tänkte jag… Nu har jag sett den och det här är vad jag har att säga.

De som har läst tidigare inlägg här på "Jefferson & Sally" vet att jag tycker att det är viktigt att tittaren/läsaren känner igen sig i de karaktärer och miljöer som han eller hon utforskar. Det är något filmmakarna till den här filmen också tycker, vilket märks när huvudpersonen både spelar Xbox 360 och försöker tanka hem musik från iTunes (som säkerligen Microsoft och Apple har betalat några kronor för, vilket är helt accepterat i filmvärlden). Tittar man också på imdb så syns det att taglinen, sloganen, för filmen är "alla mördare bor granne med någon".

Filmen startar ganska fort, om jag uttrycker mig så, med att Kales pappa dör i en bilolycka och historien hoppar fram ett år på en gång. I efterhand kan jag säga att det var ett lyckat drag, men just när det hände blev jag lite fundersam på varför de gjorde så. Kyle har då varit på väg ner ända sedan olyckan inträffade och "misshandlar" en lärare i skolan. Det resulterar i att han döms till elektronisk fotboja och i rastlösheten börjar han spionera på sina grannar. Kan en av dem vara mördare?

Mr. Turner, som Kale misstänker har några lik i garderoben, spelas oerhört bra av David Morse (även om Morse för mig alltid kommer att vara Brutus - den stora fångvaktaren i Kings Den gröna milen). Skådespelarna är förresten överlag väldigt bra och filmen innehåller precis lagom många karaktärer, element och sidohistorier för att i alla fall jag ska tycka om den.

Avslutningsvis tänkte jag säga det att det är en väl genomarbetat film som känns ny och fräsh, fast temat har några årtionden på nacken. Jag har inte sett orginalet, men utifrån vad jag förstår så var Hitchcock först med den här historien (som Cornell Woolrich skrev) 1954 och Christopher Reeve (som alltid komer att förknippas med Stålmannen) gjorde en remake av 1998. Disturbia kommer inte att göra något större väsen av sig, men kan rekomenderas som en rulle att vila ögonen på och väcka lite småtankar med.