Jefferson & Sally

Som vissa redan vet publicerade jag en roman via en teknik som heter print-on-demand (POD). Det går ut på att böcker kan tryckas styckvis utan att priset stiger över molnen. Innan den tekniken existerade var man tvungen att trycka upp en bok i kanske minst 300 exemplar för att varje ex skulle hamna på ett rimligt pris.

En uppfattning jag hade och som jag uppfattar att många andra idag har är att ISBN, går att jämföra med personnummer för böcker, är en tjänst som kostar pengar. En tjänst som erbjuds författare och förlag för att förenkla det hela. Så ligger det inte alls till, fick jag veta. ISBN är för det första kostnadsfritt och för det andra finns det en svensk lag som är viktig att känna till här.

Det visade sig att allt som sprids i Sverige och/eller på svenska ska skickas in sju pliktexemplar till olika bibliotek (1 till Kungliga biblioteket och 6 till olika universitetbibliotek, 7 sammanlagt). Det är lag på det. Den lagen fanns långt innan POD dök upp och är inte riktigt anpassad för det. Men en riktlinje de har är att om boken trycks i ca 30 exemplar eller mer gäller lagen. Vilket betyder att om du till exempel bara trycker upp 5 böcker så måste du inte skicka in pliktexemplaren. Men trycker du upp till exempel 45st så måste du skicka in 7 pliktexemplar. Det blir lite luddigt.

Men ISBN är som sagt gratis och hur enkelt som helst att skaffa. Ansökan görs enkelt här och det tar bara någon dag (jag fyllde i måndag kväl/natt och fick mejl tisdag förmiddag). Jag skulle nog rekommendera att ni skaffade det själva genom länken här ovan och att ni gör det innan ni publicerar er bok/böcker.

Mer information finns hos ISBN-centralen. Lulu och Vulkan är två som sysslar med POD och min bok finns hos båda (se länkarna i högra spalten).

Andra bloggar om: ISBN, print-on-demand, POD, Lulu, Vulkan, vulkan, kb, vanity press, media

Digitala fotografier har nästan helt tagit över efter analagona. Det finns för- och nackdelar med båda varianterna. Men fördelarna med digitala är bland annat att du själv kan välja vilka bilder du vill framkalla (och vilka som kan slängas direkt, utan att det kostar dig ett öre) och du har möjlighet att själv justera dina bilder. Något som förut krävde att du framkallade varenda bild i rullen för att sedan scanna in bilderna du ville spara i datorn behöver du idag bara koppla in sladden i datorn för att åstadkomma.

Det är däremot inte helt enkelt att veta hur nästa steg går till - att faktiskt utföra själva redigeringen. Det finns en mängd olika sätt att göra det på (även om de flesta bygger på samma princip). Dels finns det fattigmanvarianten Gimp som är helt gratis (eftersom största jobbet görs gratis av många användare), budgetvarianten Adobe Photoshop Elements (mellan 500 - 1 000 kr - jag hittade en äldre begagnad variant för 50 kr på Tradera) och branschstandarden som har nästan allt Adobe Photoshop (ca 10 000 - 15 000 kr som konsument, 2 900 kr som studerande). Det senare alternativet finns också begagnat på såväl Tradera, Blocket som eBay (och säkert många fler platser).

Om du nu skulle välja Adobe Photoshop (främst i version CS, CS2 eller CS3) och har aldrig tidigare använt programmet förut. Då finns lösningen här. Moderskeppet som säljer kurser i programmet via DVD-filmer släpper på fredag en gratis grundvariant. Och länken här ovan leder alltså till den kursen som låter dig ladda ner den kostnadsfritt (när den är släppt, alltså) eller beställa hem DVD-skivan för 99 kr + frakt. Så varför inte passa på att ladda ner kursen på fredag? Som mest förlorar du en femma eller tia på DVD-skivan du bränner ner kursen på.

Andra bloggar om: Adobe, Photohop, Gimp, Moderskepet, kurs i photoshop, Adobe photoshop

Nu tänkte jag att vi skulle gå in på något av det svåraste ämnet av författarskapet. Tycker jag, i alla fall. Kritik. Du har gjort något; ritat en bild, skrivit en dikt, skrivit en bok, fotograferat massor av löv i stadsparken… Hur ska du veta att det är bra gjort? Vem vet det? Oftast inte du själv och speciellt inte precis efter att du har gjort det du har gjort.

Jag studerade grafisk formgivning, text och informativ skiss på högskolenivå och pratade privat med en lärare (efter att jag hade hoppat av utbildningen). Till saken hör att på vissa (de flesta) av kurserna där får studenterna en uppgift i veckan  som redovisas gruppvis eller klassvis. Inget ovanligt med det, men varje uppgift disskuteras med klassen/gruppen och det ges konstruktiv kritik. Och den här läraren, sade till mig utanför sin lärarroll, att många studenter ofta tar kritiken personligt. Det är inte det som är meningen, utan tanken är att man ska bli bättre. Om ingen berättar vad du behöver träna på kan du aldrig bli bättre.

I mitt allra första blogginlägg här jämförde jag Stephen Kings och Elizabeth Georges syn på författarskap med hänvisning till deras non-fiktion-böcker. King skrev i den hänvisade boken "On writing" att när du är klar med ett manuskript, så ska du lägga det ifrån dig. Göm det i en låda och försök att glömma bort att den finns (lycka till, säger jag). Där ska den ligga, utan att du eller någon annan bläddrar i den, i 6-8 veckor. För att gäsa. Växa in i kostymen. Det är ungefär vad King skriver. Varför? Det handlar om samma sak som Kents Jocke Berg sa; "när man precis har skrivit en låt så tycker man att den är den bästa som har gjorts någonsin! den är ett mästerverk…" Oftast är det ju inte ett mästerverk, utan bara att man blir så stolt över det man har åstadkommit.

När det nu har legat och gäst så ska du läsa det från början till slut och göra justeringar och föbättringar (det blir alltid några fel). Sedan kommer det läskiga. Att lämna ifrån sig det till någon man litar på. Inte någon som står en så nära att han/hon inte säger som det är, utan bara säger "åh shit vad bra det här är! det finns inga fel och inget kan göras bättre! jävlar vad duktig du är". Du fattar poängen. Någon som står så nära att han/hon inte stjäl ditt verk, men inte så nära att han/hon inte vågar vara ärlig mot dig.

För konstruktiv kritik är svårt. Både att ge och att få. Men det gäller att vara ärlig och komma med så många synpunkter som det bara är möjligt. Att säga "skitsnyggt" och sedan inget mer kanske gör fotografen/konstnären/författaren glad, men berättar ingenting om hur han/hon kan bli bättre. Och du som får kritiken, lyssna på den och ta till dig den. Annars blir du inte duktigare på det du gör.

Ett gammalt ordspråk passar in här. "Det är dumt att inte erkänna att man har fel. För om man har fel betyder det att man är sartarer idag än igår".

Hur unika vi människor ändå på något sätt är så är vi alla exakt likadana. Hur går det ihop? Jo, varje människa har sin "ryggsäck" (erfarenheter, åsikter, kultur, geografi…) som det ibland kallas och den är unik för varje människa. Men varje människa går också efter Maslows behovstrappa (fysiska -> psykologiska -> sociala -> uppskattning -> självförverkligande) och där är vi alla lika.

Varför i pannkakan berättar jag det här? Jo, för att visa på att alla har behov av självförverkligande aktiviterer (rita, fota, skriva, sjunga, måla…) och vi ska låta dem utföra dem precis som vi själva har tillåtelse att göra det. Men - och här kommer det viktiga - de som gör det har ett ansvar. Att, som uttrycket säger, ha ihjäl sina älsklingar ("kill your darlings"). För nu kommer vi till det där att alla är lika (behovstrappan), men det betyder för den skull inte att alla tycker om samma saker som dig ("ryggsäcken"). Det heter självförverkligande av en anledning - det är för att du själv ska få hävda dig, om vi använder ett, i sammanhanget, grovt ord.

Så nästa gång du står framför din klass, kurskamrater, arbetskollegor, kund eller whatever. Tänk på att ta bort de saker som du personligen gillar och framhäv de saker du proffisionellt gillar. Och antagligen gör du det här redan eller så behöver du träna på det (vare sig du kanske vet det eller ej). Men ha det i bakhuvudet vid nästa tillfälle du ska presentera något.

Vi hörs. Kärlek.

Ett nyhetsbrev damp precis ner i min vitruella brevlåda. Det innehöll ett ganska trevligt tips på hur man kan öva upp sitt fotografiska öga.

1. Ta en promenad i din stad (eller vilken som helst) och begränsa vad du plåtar till ett objekt. Kanske tanter, cyklar, cyklister, hundar, reklamskyltar eller whatever. Det viktiga är att du bestämmer dig för ett objekt och endast tar motiv med det objektet.

2. Ta en till promenad vid ett senare tillfälle. Denna gång bestämmer du dig för en färg och tar bara bilder med motiv vars primära färg är den du valde från början.

3. Fortsätt i samma anda genom att senare komma på egna begänsningar och gör det lite svårare varje gång.

Om du håller dig till det här och har så pass bra självdisciplin att du håller det så kommer du troligen att ha mycket lättare att se motiv i framtiden.

Lycka till. Kärlek.

Det är viktigt att disskutera. Vädra åsikter. En annan sak som är bra att göra när man vill bli duktig på att skriva är att läsa. Läs så mycket du hinner (helst ännu mera) och disskutera det du läser. För då aktiverar du fler än ett sinne, vilket gör saker och ting lättare att lära sig och komma ihåg.

Varför tror du språklektionerna i skolorna till stor del grundar sig på glosor? Jo, för att dels se orden, dels för att skriva dem. När sedan läraren förhör eleverna måste de tänka till - vilket av orden var det som hörde ihop med vilket? När de kommer på de känner de sig duktiga och hjärnans belöningssystem aktiveras. Det har skett en handling vilket gör att inlärningen präntas in i långtidsminnet lättare.

Så läs mycket och berätta om vad du har läst. Du och din partner kanske kan läsa samma bok och på kvällen innan ni ska somna, ta en halvtimme eller något och prata om något. Jag skulle gissa att det bättrar på inte bara din uppfattningsförmåga/påhittighet/disskusionsförmåga, utan stärker er relation också.

Det behöver inte ens vara din partner. Det kan vara någon du kommer bra överens med. Som din bästa kompis, syskon, kusin, någon som sitter bredvid dig på cafét ofta och som du kanske brukar prata med ibland. Kanske någon som du pendlar med - en timme på tåget kan bli så mycket mer än tyst dötid. Det är upp till dig.

Vi säger så så länge. Kärlek.

Det är viktigt att ha kul och slappna av. Eller hur? För då känns det bättre - tiden går fort när man har roligt, heter det ju. Men det är lika viktigt att ha tråkigt ibland. För då tvingar man hjärnan att öva upp den kreativa förmågan. Antar jag. Varför jag tror det är för att under den tråkiga tiden när man sitter och inte gör någonting, kanske tittar sig omkring och tänker tänk om…

En som kanske skulle hålla med mig är en av killarna i Kent. Kommer inte ihåg vem det var (kanske Markus) som sa det i filmen "Kent - så nära får ingen gå". Oavsett vem det var så löd orden "det verkar som vår plan funkar - att inte göra ett dugg på riktigt länge och när vi väl sätter igång och spelar så är vi så sugna så att det blir riktigt bra". Eller något i den stilen. Så tänk på det - ha träligt (ett gammalt eskilstunaord, sägs det) ibland och bli en bättre perceptionist.

Vi säger så, så länge. Kärlek.

Har du någonsin blivit jagad av en psykopat? Eller har du klättrat i berg i hopp om att hitta gömda och glömda skatter? Vet du hur det känns att se en av sina bästa vänner dö av ett spjut i bröstet? Om du svarade ja (och verkligen menade det) på någon av dessa frågor så tillhör du en minoritet av något slag, om vi säger så. Hur ska du då kunna skriva något spännande om du aldrig har varit med om något spännande? Men herregud! Så går det inte att resornera. Mer eller mindre allt kan bli spännande, bara man gör på rätt sätt.

Gör som alla andra. Men ändå inte.
Tänk efter. Vilken är den bästa bok du någonsin har läst? Eller, för all del, vilken är den bästa låt du har hört? Sedan funderar du lite till… En liten stund till… Klar? Då kan du fråga dig själv varför. Varför tyckte du så mycket om den boken eller låten? Svaret är nog mycket enklare än vad du tror. Jag gissar på att det är för att du kände igen dig i karaktärerna så mycket så att du glömde bort att de var fiktiva. Eller så kanske det var för att du, så att säga, drömde dig bort i historien, det blev kanske som en flykt från verkligheten. Det finns psykologer som menar att tv-spel blir farligt för otrygga barn eftersom de lever sig in i spelet så mycket då den påhittade världen är mycket tryggare än verkligheten.

På samma sätt ska du, som författare, "dra in" läsaren i en värld som han eller hon vill spendera tid i och utforska. Hur då? Du ska göra på samma sätt som författaren till boken eller låten som du tycker så mycket om. Få dina läsare att identifera sig och bli intresserade av dina karaktärer, det är det viktigaste av allt! Det anser i alla fall jag.

13 är mer än ett otursnummer
Ett typexempel är den amerikanska filmen "Tretton" kontra Modyssons "Fucking Åmål" (en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin om du frågar mig). I "Tretton" händer bara sakerna och jag som tittare brydde mig inte ett dugg om vad som hände med karaktärerna. Stängde ganska tidigt av filmen. Samma sak gäller Browns "Da-Vinci-koden". Innan du scrollar ner och skäller ut mig i kommentarerna så ska jag nämna att jag endast har sett filmen och inte läst boken och kan därför inte uttrycka mig om boken. Men filmens karaktärer var så hemskt genomskinliga att jag nästan sommnade i den mjuka biostolen.

Nu stannar vi lite på det visuella mediet här, men andra saker som faktiskt fått mig genuint intresserad är tv-serier som Desperate housewives, Criminal minds, The Simpsons (Matt Groening är ett geni!), Arkiv X och The 4400. Groening har vid något tillfälle sagt att det inte spelar någon som helst roll hur taskig din dag har varit, du vet att Homers (Simpson) kommer att bli värre när du sätter dig framför teven och du kan garva åt honom och må lite bättre. Detsamma gäller för de desperata hemmafruarna. Seinfeld är ett annat exempel. I ett avsnitt tävlar karaktärerna om vem som kan hålla sig längst från att onanera. Tro det eller ej, men det är i grund och botten hämtat från verkligheten.

Hur hjälper det här dig då? Jo, författarna till de här serierna vet om det här och tar saker från sina egna liv och förstorar upp det. Gör det du med. Du kanske bråkar med en granne om hög musik eller tvätttider. Förstora upp det och gör ett mord av det, till exempel. Sedan kanske du gör en deckare eller spökhistoria av det. Flytta lite på miljöerna (men inte för långt bort, det ska gå att känna igen sig), hitta på karaktärsdrag (använd ALDRIG någon från verkliga livet helt och hållet) och spekulera lite. Fråga någon släkting om saker som hände förr och ställ dig frågan - men tänk om… Kom ihåg att det är du som skriver som bestämmer spelreglerna, men jag skulle nog ändå rekommendera att hålla sig så nära verkligheten som möjligt.

Så det spelar egentligen ingen roll om du inte har blivit jagad av en psykopat eller klättrat i berg, för det är inte det som är det viktigaste. Om du skapar karaktärer (någon som håller räkningen på hur många gånger jag har upprepat det ordet?) som läsaren bryr sig om och sedan bygger historien runt dem så ska det nog lösa sig ändå. Sedan är det olika på om man skriver i litet eller stort format. Jag är ett stort fan av de små formaten och därför är Stepen Kings Raseri en av de bästa böcker jag hittills har läst (och Gessles texter några av de bästa jag har hört/läst/begrundat). Men mer om små och stora format en annan gång.

Vi hörs. Kärlek.

Jag tänkte att vi skulle börja med att ta upp de två ”skolorna”, som jag ser det, i hur man skriver fiktion. För det är ju det, fiktion, jag främst vill ta upp i Jefferson & Sally och hur den blir till. Hur skapas fiktion? Är det bara att skriva eller måste man skriva en hel uppsats innan det sätts igång? Hur gör man som helt oerfaren för att komma igång?

Som jag ser det finns det, som sagt, två sätt att sätta igång. Jag låter två författare vara exempel för dessa; Elizabeth George för den ena och Stephen King för den andra. Varför? Svaret är så enkelt som att min bokhylla innehåller pocketböcker av de som handlar om att skriva (och eftersom de representerar varsin del). Sedan är det lite upp till dig vad du gillar bäst och vill använda.

Att skriva som Elizabeth George
Jag ska vara ärlig och säga det på en gång. Till skillnad från Kings bok, har jag bara ögnat igenom Georges bok ”Skriv på!” (jag har som ambition att läsa den, men det är så många böcker man vill läsa). Men en sak upptäckte jag tidligt i hennes fall, efter att ha läst den andra, är hur hon börjar skriva på en roman. Hon skriver rakt upp och ner på sidan 63 att hon inte vill ha några som helst regler när hon skriver, förutom en som hon har bestämt själv. Den lyder som följer (s. 63)

”Jag planerar alltid innan jag skriver, och det betyder att jag alltid vet
slutet i förväg. Jag kastar mig aldrig bekymmerslöst ut i något stort litterärt
äventyr i hopp om att mina huvudpersoner ska reda ut saker och ting för mig
medan vi färdas mot det okända”.

Hon beskriver också händelserna som dominobrickor (s 56). Att, som jag förstår det, varje scen ska utlösa en händelse i en annan scen som ska starta en tredje scen och så vidare. George gör även i boken en liten lista på hur hennes skrivprocess går till (s. 285). Den ser ut så här.

01 Idén
- Den genomarbetade idén
- Den ursprungliga händelsen
02. Befolka världen till den genomarbetade idén och den ursprungliga händelsen
- Gör upp en allmän lista över personerna
- Gör upp en detaljerad lista över personerna
03. Faktainsamling
04. Skapa personerna
05. Skapa miljö/miljöer
06. Gör en stegvis skiss tills det inte finns mer att säga
07. Intrigskiss
08. Ett första utkast
09. Snabbläsningen
10. Det redaktionella brevet
11. Det andra utkastet
12. Lektören
13. Tredje utkastet (om det behövs)

Klart

Konsten att gräva fram en fossil med tandborste
Stephen King är av en helt annan åsikt. Han skriver i sin bok ”On writing” (översattes till ”Att skriva”) att (s. 188) det inte ska finnas någon intrig, inte någon förbestämd i alla fall. King exemplifierar med att skriva

”Historier är inte souvenir-t-shirts eller GameBoys. Historier är reliker, delar av en tidigare existerande värld. Författarens jobb är att använda verktygen i sin verktygslåda för att hålla så mycket som möjligt intakt… Du måste använda små verktyg… kanske till och med en tandborste. Intrig är ett mycket större verktyg…”

King menar (s. 189) att det kan börja med ett skyltfönster där han placerar en eller några karaktärer och betraktar dem för att se vad som händer. Han menar att författarens jobb inte är att säga åt karaktärerna vad de ska göra, utan de ska berätta vad författaren ska skriva, ungefär. Det kan låta konstigt, men gör den här övningen några gånger. Du kanske märker att du är av den sorten som gillar att arbeta så. Annars förstår du kanske att du mer vill gå på Elizabeth Georges lina.

Övning. Skriva med hjälp av tandborsten.

01. Tänk dig en plats och beskriv den. Börja med att fokusera på något speciellt.
02. Bestäm hur många karaktärer som ska vara med. En, två, femton eller whatever.
03. Varför fokuserade på det du gjorde? Låt din karaktär/karaktärer göra och/eller tänka med/på det du fokuserade på.
04. Vad gör karaktären/karaktärerna sedan? De bestämmer, inte du.
Du har säkert en aning om hur det kommer att gå, men försök att tänka så lite som möjligt och skriv bara på, låt som sagt karaktärerna bestämma! Längden bestämmer du själv, men rekommenderar åtminstone ett A4 så att det händer något. Klistra gärna in din novell i kommentarer här under så ska jag läsa den.

Vad anser jag?
Jag har aldrig gillat det här med förberedelser, varken när det gäller att skriva en uppsats i skolan eller om jag ska skriva en novell eller whatever. Det som gäller för mig har mer varit något jag läste på nätet för något år sedan, men som jag inte kommer ihåg källan till – först fattar man mod, sedan fattar man pennan, sedan fattar man ingenting. Lika simpelt som korrekt.

Som du kanske förstår är jag mer inne på Kings linje här, men det är upp till var och en vad man gillar. Jag sätter mig gärna ner och bara skriver. Var kommer inspiration ifrån, då? Det finns inget som heter inspiration inom författarskapet. Kommer inte ihåg vem det var som skrev det (har för mig att det var just King eller deckarmamman Camilla Läckberg) som skrev ”inspiration är för amatörer”. Men mer om det en annan gång.

Vi hörs. Kärlek.