Kent gjorde en Roxette med “…samtiden”
Det allra första smakprovet vi fick av Kents senaste platta var låten "Ingenting". Och jag visste inte vad jag skulle tycka. Är det här Kent? Njae, det kändes såsär. Då tyckte jag bättre om b-sidan "Min värld" som smakade mer Kent. Sedan kom albumet, jag trycker på play och lyssnar förväntansfullt. Kommer de att överträffa "Du & jag Döden"? Första spåret "Elefanter" gav mig förhoppningar om att de kunde vara nära, även om just öppningsspåret kanske skulle vara lite svag.
Sedan tog det stopp. Låt efter låt kändes fel. "Columbus" och "Våga vara rädd" fastnade jag för ganska snabbt. Tankar som "de kunde väl ha släppt en till ep då" dök upp i mitt huvud. Lyssnade lite mer på skivan och upptäckte att "LSD, någon?" var en av de bästa låtar de hittills har gjort (top20 eller kanske top10). "Elefanter" växte, precis som "Generation ex" och "Berlin".
Efter ett tag slog det mig; precis så här kände jag inför Roxettes album "Room service" (även om första singeln till den, till skillnad från här, var en av de bästa Gessle har kliat fram). Den plattan tycker jag idag är en av deras bästa. Så vad jag vill säga med det här är att när en grupp eller artist släpper något som går ifrån deras tidigare mall lite mer än vanligt kan det uppfattas som sämre. Men ibland handlar det bara om att skivan kräver några lyssningar för att kunna uppskattas.
Andra bloggar om: Kent, Roxette, Tillbaka till samtiden, Gessle, Room service, Du & jag Döden
