Låt andra berätta om du är duktig eller inte
Nu tänkte jag att vi skulle gå in på något av det svåraste ämnet av författarskapet. Tycker jag, i alla fall. Kritik. Du har gjort något; ritat en bild, skrivit en dikt, skrivit en bok, fotograferat massor av löv i stadsparken… Hur ska du veta att det är bra gjort? Vem vet det? Oftast inte du själv och speciellt inte precis efter att du har gjort det du har gjort.
Jag studerade grafisk formgivning, text och informativ skiss på högskolenivå och pratade privat med en lärare (efter att jag hade hoppat av utbildningen). Till saken hör att på vissa (de flesta) av kurserna där får studenterna en uppgift i veckan som redovisas gruppvis eller klassvis. Inget ovanligt med det, men varje uppgift disskuteras med klassen/gruppen och det ges konstruktiv kritik. Och den här läraren, sade till mig utanför sin lärarroll, att många studenter ofta tar kritiken personligt. Det är inte det som är meningen, utan tanken är att man ska bli bättre. Om ingen berättar vad du behöver träna på kan du aldrig bli bättre.
I mitt allra första blogginlägg här jämförde jag Stephen Kings och Elizabeth Georges syn på författarskap med hänvisning till deras non-fiktion-böcker. King skrev i den hänvisade boken "On writing" att när du är klar med ett manuskript, så ska du lägga det ifrån dig. Göm det i en låda och försök att glömma bort att den finns (lycka till, säger jag). Där ska den ligga, utan att du eller någon annan bläddrar i den, i 6-8 veckor. För att gäsa. Växa in i kostymen. Det är ungefär vad King skriver. Varför? Det handlar om samma sak som Kents Jocke Berg sa; "när man precis har skrivit en låt så tycker man att den är den bästa som har gjorts någonsin! den är ett mästerverk…" Oftast är det ju inte ett mästerverk, utan bara att man blir så stolt över det man har åstadkommit.
När det nu har legat och gäst så ska du läsa det från början till slut och göra justeringar och föbättringar (det blir alltid några fel). Sedan kommer det läskiga. Att lämna ifrån sig det till någon man litar på. Inte någon som står en så nära att han/hon inte säger som det är, utan bara säger "åh shit vad bra det här är! det finns inga fel och inget kan göras bättre! jävlar vad duktig du är". Du fattar poängen. Någon som står så nära att han/hon inte stjäl ditt verk, men inte så nära att han/hon inte vågar vara ärlig mot dig.
För konstruktiv kritik är svårt. Både att ge och att få. Men det gäller att vara ärlig och komma med så många synpunkter som det bara är möjligt. Att säga "skitsnyggt" och sedan inget mer kanske gör fotografen/konstnären/författaren glad, men berättar ingenting om hur han/hon kan bli bättre. Och du som får kritiken, lyssna på den och ta till dig den. Annars blir du inte duktigare på det du gör.
Ett gammalt ordspråk passar in här. "Det är dumt att inte erkänna att man har fel. För om man har fel betyder det att man är sartarer idag än igår".
