Jefferson & Sally

Har du någonsin blivit jagad av en psykopat? Eller har du klättrat i berg i hopp om att hitta gömda och glömda skatter? Vet du hur det känns att se en av sina bästa vänner dö av ett spjut i bröstet? Om du svarade ja (och verkligen menade det) på någon av dessa frågor så tillhör du en minoritet av något slag, om vi säger så. Hur ska du då kunna skriva något spännande om du aldrig har varit med om något spännande? Men herregud! Så går det inte att resornera. Mer eller mindre allt kan bli spännande, bara man gör på rätt sätt.

Gör som alla andra. Men ändå inte.
Tänk efter. Vilken är den bästa bok du någonsin har läst? Eller, för all del, vilken är den bästa låt du har hört? Sedan funderar du lite till… En liten stund till… Klar? Då kan du fråga dig själv varför. Varför tyckte du så mycket om den boken eller låten? Svaret är nog mycket enklare än vad du tror. Jag gissar på att det är för att du kände igen dig i karaktärerna så mycket så att du glömde bort att de var fiktiva. Eller så kanske det var för att du, så att säga, drömde dig bort i historien, det blev kanske som en flykt från verkligheten. Det finns psykologer som menar att tv-spel blir farligt för otrygga barn eftersom de lever sig in i spelet så mycket då den påhittade världen är mycket tryggare än verkligheten.

På samma sätt ska du, som författare, "dra in" läsaren i en värld som han eller hon vill spendera tid i och utforska. Hur då? Du ska göra på samma sätt som författaren till boken eller låten som du tycker så mycket om. Få dina läsare att identifera sig och bli intresserade av dina karaktärer, det är det viktigaste av allt! Det anser i alla fall jag.

13 är mer än ett otursnummer
Ett typexempel är den amerikanska filmen "Tretton" kontra Modyssons "Fucking Åmål" (en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin om du frågar mig). I "Tretton" händer bara sakerna och jag som tittare brydde mig inte ett dugg om vad som hände med karaktärerna. Stängde ganska tidigt av filmen. Samma sak gäller Browns "Da-Vinci-koden". Innan du scrollar ner och skäller ut mig i kommentarerna så ska jag nämna att jag endast har sett filmen och inte läst boken och kan därför inte uttrycka mig om boken. Men filmens karaktärer var så hemskt genomskinliga att jag nästan sommnade i den mjuka biostolen.

Nu stannar vi lite på det visuella mediet här, men andra saker som faktiskt fått mig genuint intresserad är tv-serier som Desperate housewives, Criminal minds, The Simpsons (Matt Groening är ett geni!), Arkiv X och The 4400. Groening har vid något tillfälle sagt att det inte spelar någon som helst roll hur taskig din dag har varit, du vet att Homers (Simpson) kommer att bli värre när du sätter dig framför teven och du kan garva åt honom och må lite bättre. Detsamma gäller för de desperata hemmafruarna. Seinfeld är ett annat exempel. I ett avsnitt tävlar karaktärerna om vem som kan hålla sig längst från att onanera. Tro det eller ej, men det är i grund och botten hämtat från verkligheten.

Hur hjälper det här dig då? Jo, författarna till de här serierna vet om det här och tar saker från sina egna liv och förstorar upp det. Gör det du med. Du kanske bråkar med en granne om hög musik eller tvätttider. Förstora upp det och gör ett mord av det, till exempel. Sedan kanske du gör en deckare eller spökhistoria av det. Flytta lite på miljöerna (men inte för långt bort, det ska gå att känna igen sig), hitta på karaktärsdrag (använd ALDRIG någon från verkliga livet helt och hållet) och spekulera lite. Fråga någon släkting om saker som hände förr och ställ dig frågan - men tänk om… Kom ihåg att det är du som skriver som bestämmer spelreglerna, men jag skulle nog ändå rekommendera att hålla sig så nära verkligheten som möjligt.

Så det spelar egentligen ingen roll om du inte har blivit jagad av en psykopat eller klättrat i berg, för det är inte det som är det viktigaste. Om du skapar karaktärer (någon som håller räkningen på hur många gånger jag har upprepat det ordet?) som läsaren bryr sig om och sedan bygger historien runt dem så ska det nog lösa sig ändå. Sedan är det olika på om man skriver i litet eller stort format. Jag är ett stort fan av de små formaten och därför är Stepen Kings Raseri en av de bästa böcker jag hittills har läst (och Gessles texter några av de bästa jag har hört/läst/begrundat). Men mer om små och stora format en annan gång.

Vi hörs. Kärlek.